Operatrisen

Är det verkligen så här illa? Operatrisen har hört det förr men har ingen egen erfarenhet av hur det ser ut i skolan nuförtiden -- på hennes tid var det sång och åter sång på musiklektionerna och det var mellanstadiekör, högstadiekör, Luciatåg och sommaravslutning.

Foto: Alexander Kenney

Igår kom Operatrisen äntligen iväg på Operans "nya" La traviata i regi av Kasper Bech-Holten. Tyvärr måste det redan från början sägas att detta inte var sångarnas kväll och Operatrisen vill helst tro att det var något tillfälligt. Operatrisen har visserligen aldrig varit särskilt förtjust i Tito Beltran (Alfredo) men han lät faktiskt sämre än väntat. Spruckna ansatser och en oskön klang och att han är så stel sceniskt gör ju inte saken bättre. Carmen Giannattasio (Violetta) var en ny bekantskap för Operatrisen och en lätt besvikelse. Om Operatrisen har fel och detta är hennes normalnivå är det synd att de inte låtit någon svensk sångerska få chansen. Anders Larsson (Germont) har inte riktigt den röstliga pondus Operatrisen vill ha i rollen; han låter liksom "instängd".

Operatrisen hade vissa farhågor gällande regin (nutid, varuhus, strippor) men de kom till största delen på skam. Det mesta fungerar bra, t.o.m. mycket bra, även om sista akten blir lite märklig;  uteliggaren Violetta skickar iväg Annina för att se om det kommit några brev -- klockan sju på morgonen -- man kallar på läkaren och far och son Germont vet omedelbart var de ska finna henne. En vanlig knarkarkvart hade tett sig mer logisk, även om man då missat just det fall Violetta gjort; från takvåningen i till rännstenen utanför stadens lyxcentrum. En annan brist är porträttet av Giorgio Germont. Han tillåts bara vara en räcka av schabloner och framstår bitvis som så fanatisk att han inte borde kunna övertyga det älskande paret. Hans sorti i sista akten är dock den värsta variant Operatrisen sett -- mer osympatisk än så kan han knappast bli. Ytterligare en invändning är Violettas packande i andra akten; det är logiskt att hon packar sina saker men varför inte packa allt, och varför så lite att packa ned? Befinner man sig i en realistisk spelstil så ska den följas fullt ut, anser Operatrisen.

Däremot fungerar festscenerna mycket bra. Det finns elegans och inte bara dekadens, vilket är det vanliga vid moderniseringar. Och välutnyttjade möjligheter, naturligtvis är det så tjurfäktning går till i den här miljön... Dessutom blir Beltrans stelhet en tillgång vid det första mötet. Han har väntat på den här stunden i ett års tid och vet inte vad han ska göra av sig själv när den slutligen är där. Violettas stora scen som avslutar första akten är välregisserad med effektfull växling mellan trängsel och ensamhet; "den överbefolkade öken som kallas Paris" som löfte men mest som ett hot. Tyvärr blir det inte den vokala show-off man väntar sig. Hon kvaddar en räcka koloraturer i och tar en tvåtakters paus inför det höga esset -- som hon dock inte sjunger.

Mötet mellan Germont och Violetta är en blandad historia; det finns bitar som är på bottennivå (Violetta som kastar sig på sängen och gråter) till det lysande slutet som får en att undra varför somliga regissörer ser avskedet som ett så stort problem. Operatrisen hade dock önskat sig en gest av närmande från Violettas sida för den faderliga omfamningen, inte ett direkt avvisande och utebliven omfamning.

Men som helhet är det bra, även om Operatrisen hade önskat sig ett bitvis annorlunda soundtrack...

Från Folkets hus och parker:

Ny Stockholmsbio visar Metropolitan-opera!

Tack vare det enorma publiktrycket är Spånga Folkets Hus utsålt på lördag 28 april vid direktsändningen av operan Il Trittico från the Metropolitan i New York.

Nu kan stockholmarna glädja sig åt att det finns en ny möjlighet att se operan på lördag. Kallhäll Folkets Hus visar också operan!
Skynda på att boka innan det blir utsålt!

...gästar Musikhögskolan Operahögskolan. I ett samarbetsprojekt framförs scener ur Mozarts Figaros bröllop och Brittens Albert Herring samt diverse annat. Operatrisen är upptagen på annat håll men rekommenderar hugade att boka sina biljetter i förväg -- Studioteatern är inte särskilt stor.

Operatrisen har fått ett tråkigt besked och tänker trösta sig med att köpa en tidigare omnämnd DVD med Händels Alcina. Det må vara modernt, det må vara barbröstat men musiken är gudomlig och det Operatrisen sett på Youtube har faktiskt inte avskräckt henne.

Bild: Bukowskis

Här är tavlan som ska lyckliggöra unga operasångare på väg ut i karriären. Tidigare har det skrivits om den och idag säljs den och nu har också den anonyma ägaren trätt fram: Barbro Sahlén. Utropspriset är 7-9 miljoner kr och förhoppningsvis räcker försäljningspriset till rejäla stipendier.

Uppdaterat: klubbat pris blev 4 600 000 kr, tyvärr.

Av en slump hittade Operatrisen denna inspelning på Youtube -- Maria Callas sjunger Ebolis aria "O don fatale" ur Verdis Don Carlos. En mördararia för mezzosopraner...

SvD rapporterar från Erika Sunnegårdhs "riktiga" Turandotdebut på Metropolitan (hon gjorde ett inhopp för ett par veckor sedan). Operatrisens enda erfarenhet av Erika Sunnegårdh är i TV-sändningen från Turandot på Norrlandsoperan. Som hon minns det, tyckte hon att rösten framstod som lite för vass och lite för liten för partiet men TV-ljud kan man inte lita på. Nåväl, det är roligt med svenskor på de stora operascenerna världen över -- särskilt om de kommer hem ibland och låter sina landsmän njuta av deras sång.

Operatrisen missade gårdagens TV-program om Nina Stemme, trots att hon var hemma och egentligen inte sysslade med något särskilt. Pinsamt. Men det handlar om att TV inte är det som står högst på Operatrisens lista. Det blir till att spela in  någon av de två repriserna i stället. (Ikväll 23.20 eller fredag 16.20.) Och konserten med Strauss Vier letzte Lieder var faktiskt Operatrisen och lyssnade på live.

I lördags missade Operatrisen dessutom Giulio Cesare från Met. Detta är en av hennes favoritoperor men den här gången var orsaken en mycket trevlig tillställning så det var inte så farligt. Lite tråkigt, dock -- det är alltid spännande att höra en ny Cleopatra.

Om 70-talet var de fria teatergruppernas årtionde så är 00-talet det motsvarande för operagrupperna. Idag kan man läsa ett reportage om två grupper i Dagens Nyheter.

Operatrisen var på Folkoperan häromdagen. Dansteateroperaföreställningen Mitt hjärta brister var det som skulle avnjutas men njutningen blev mycket blandad. Operatrisen är på sätt och vis konservativ men hon tycker också om en viss form av kärleksfull respektlöshet gentemot sin älskade opera. Allt ska inte tas på blodigt allvar hela tiden, ett visst utrymme måste finnas men här känns det som om respektlösheten blivit till upprepning av enkla grepp.

Första akten är visserligen i hög grad en orgie i skofixering -- skor tas på och av, leks med, smeks med och placeras här och där -- men samtidigt känner man en förväntan och nyfikenhet, vad ska hända nu? Vartefter inträder en mättnad, vad ska hända nu får alltför ofta samma svar; någonting med skor och att dansarna talar franska. Smålustiga intermezzon till fantastisk musik men inte så mycket mer.

Det som saknas är djupet men så blir också Ingela Brimbergs Pace, pace ur Verdis Ödets makt föreställningens höjdpunkt. Inget flyttande av möbler, smällande med kaffekopp eller något annat rår på hennes intensitet. Och det är mycket, mycket bra. Även Ulric Björklunds E lucevan le stelle ur Tosca får vara allvarlig. Hans röst räcker visserligen inte riktigt till för den breddning Operatrisen vill ha men det är vackert och det är lugnt. Fler sådana allvarliga tillfällen är Miriam Treichls Ave Maria ur Verdis Otello och Lars Martinssons  Rockaria ur Puccinis La bohème.

Det är många älsklingar som borde ha blivit dödade -- alla arior som efter varje fras översätts av sångaren eller någon annan, eller där fraserna sjungs ömsom på svenska, ömsom på något annat -- ja, varför sjungs Onegins aria omväxlande på tyska och svenska? För att det låter så komiskt? Publiken skrattar åt dråpligheterna, Operatrisen hör kommentarer om att det är så sällan man får skratta på opera. Vad går folk på för föreställningar i så fall? Går de på Tristan och Isolde och förväntar sig en sängkammarfars?

Operatrisen gick därifrån frusterad och med tilltygat hjärta. Förnyelse, visst, men vart tog operan vägen?