Operatrisen

Dessa föreställningar är ett absolut minimum för Operatrisen i höst:

Ragnarök -- kommentarer överflödiga

La Traviata --för Maria Fontosh

Hans och Greta -- intressant med en huvudrollsdebutant som precis börjat tredje året på operahögskola

Così fan tutte --med den nya besättningen

Zarah -- nyskrivet brukar vara intressant

Orphée och Loranga, Masarin och Dartanjang -- om det hinns med under december, annars får de vänta till våren

Regin är ganska märklig och otydlig. Det är uppslag som tas tillvara halvt om halvt och det är rörelser som förmodligen är betydelsebärande men som istället framstår som ganska tafatta försök. Slutbilden är de tre kvinnorna i centrum och männen i periferin men det känns som ett ganska påklistrat systraskap. Om det är så att det är Don Giovanni som har förlöst dem så ter det sig för Operatrisen obegripligt hur detta har gått till.

Men det finns en del spännande inslag: "Vedrai carino" sjungs av en Zerlina (Elisabeth Haglund) sittandes grensle över Masetto (Johan Schinkler) med sidoblickar mot Don Giovanni (Jeremy Carpenter), som för att visa att hon har valt och för att demonstrera vad han går miste om. Men när Masetto bär ut henne är det sorg i hennes ögon, har hon verkligen valt rätt? På så sätt blir Zerlina betydligt mer intressant än vanligt.

Don Ottavios (Fredrik Strid) frustration över Donna Annas (AnnLouice Lögdlund) velighet är också mycket påtaglig och det känns som om det är mycket, mycket nära att hon får en örfil på slutet, att han verkligen får lägga band på sig under finalens duettparti.

Och Donna Elvira (Emma Vetter) får vara det nav i föreställningen som Don Giovanni inte riktigt är. Hennes hämndutrop framstår i stunden som ett motto för föreställningen men hon kastas fram och tillbaka av sina känslor och utvecklingen i "Mi tradi" är fenomenal, så mycket kärlek som finns där på slutet.

Vokalt är det blandat. AnnLouice Lögdlund har en häftig röst men för lokalen och rollen passar den inte särskilt bra. Det blir starkt, vasst och kränger hit och dit och "Non mi dir" förlorar sin briljans. Hennes röst blandar sig inte heller särskilt väl med de andras i ensemblerna. Emma Vetter låter å andra sidan mindre än väntat men hon låter bra och hennes "Mi tradi" blir föreställningens höjdpunkt. Elisabeth Haglund är en mycket bra Zerlina med en röst som bär ut även i de ensembler som ligger otacksamt till, med de två tyngre rösterna unisont i överstämman.

Jeremy Carpenter är ganska blek även vokalt sett och hans ursprung blir problematiskt i recitativen som blir entoniga då han inte fraserar efter ordens vikt. Han hinner heller inte med texten i de snabbaste partierna. Anders Kjellstrand låter ganska bra och betydligt mer än Operatrisen väntat sig efter att ha hört honom i våras. Men det är kanske en tacksam lokal för honom.

Fredrik Strid framstår som en betydligt mer rutinerad Mozartsångare än de övriga med en tydlig frasering och dessutom en mängd utsmyckningar i ariorna. Faktum är, att det blir lite för mycket av det goda, men samtidigt är det roligt när någon vågar sjunga Mozart på det sättet, vilket sannolikt är betydligt mer "korrekt" om man vill att det ska låta som när det begav sig. Johan Schinklers röst är imponerande och hans utseendemässiga förändring är slående - kan det verkligen vara samma person som gör både Masetto och Kommendören?

Den rejält nedbantade orkestern fungerar ganska bra utom i ouvertyren där det blir klent och lite spretigt.

Operatrisen fick ännu en chans efter ett antal missade föreställningar på Orionteatern och det är hon glad för. Ljum sommarkväll och fantastisk musik bland grönskande träd. För ja, Mozarts musik är bra och den inspelning som används är faktiskt mycket bra, även om Operatrisen har några invändningar vad gäller tempi men det är irrelevant.

Själva föreställningen då? Det börjar bra med en till oigenkännlighet förklädd Despina som sköter en mycket primitiv "textmaskin" under den inledande vadslagningen (ouvertyren är förflyttad till andra akten). Alla förstår vad det går ut på, alla har roligt. Och det fortsätter med att alla har roligt, för skådespelarnas rörelser begränsas inte av att de sjunger (oavsett hur man ser på saken, det är omöjligt att under en längre stund hoppa jämfota och sjunga bra samtidigt), vilket ger stora möjligheter till fart, fläkt och komik. Det klättras och klängs, det stås staty som sedan välts och släpas bort (Come scoglio) och dessutom får publiken se en spritt språngande naken Ferrando som försöker beveka en påbyltad Fiordiligi. De sexuella anspelningarna är oförblommerade och på gränsen till alltför påträngande; första aktens final är en veritabel orgie där alla försöker tillfredsställa sig men inte med varandra utan snarare med allsköns föremål ur scenografin och rekvisitan.

Ibland mimar aktörerna med i sången men oftast inte, oftast får den fungera som en blandning av tankar, känslor och utrop men ibland mest som något att röra sig till. Att det verkar som om vem som "är" Fiordiligi respektive Dorabella växlar förvirrar Operatrisen en aning men samtidigt spelar det inte någon roll. Det här är inte opera, det är en dans-, mim- och showföreställning till operamusik. De friheter Lars Rudolfsson tagit sig är stora; mycket är struket, ouvertyren ligger som sagt i andra akten och till applådtacket är det Fiordligis aria Per pietà som spelas.

Det intressanta är egentligen vad som uppstår när man går emot musiken; när den förtröstansfulla Soave sia il vento i stället är helt uppgiven från flickornas sida. Fiordiligi (?) försöker ta livet av sig på allehanda sätt och måste hindras av Don Alfonso, medan Dorabella (?) långsamt promenerar av scenen och måste hämtas tillbaka igen och igen.

Och det är i ånger och hopplöshet det hela tycks sluta. "Förlåt mig" vädjar inspelningens Fiordiligi och flickorna vänder sina f.d. pojkvänner ryggen. Ingen glättig slutkläm här inte.

En mycket varm sommarkväll gick Operatrisen och såg Monteverdis L?Orfeo på Drottningholms Slottsteater. Denna opera räknas som en av de allra första och Operatrisen måste erkänna att om hon sett den då det begav sig hade hon nog tänkt att "opera, nja, det är nog inget för mig". Det är inte så att Operatrisen inte uppskattar tidig musik, det gör hon, men det här är för mycket, för statiskt, för... segt.

Kanhända är det värmen, kanhända är det Operatrisens endast rudimentära kunskaper i italienska språket, men svårt att följa med har hon, om det nu är något mer att följa med i än den klassiska Orfeusmyten, och svårt att upprätthålla intresset och engagemanget.

Det är vackra tablåer men Operatrisen känner inte något. Det är bilder av sorg men inget på riktigt. Är det för att spelstilen ska anknyta mer till den ursprungliga, eller är tanken att det avskalade, rena, ska leda längre? Samtidigt är det mycket tydligt att allt är genomtänkt och väl avvägt; grupperingen av människor är välbalanserad, liksom sången. Samtliga sångare såväl sjunger som agerar bra men det försvinner ändå i en anonymitet, där Orfeus (Rickard Söderberg) är den enda som verkligen sticker ut, kanhända förstärkt av att de övriga växlar mellan solistiska och körbetonade insatser.

Operatrisen önskar att hon kunnat instämma med andra hon hörde på väg från teatern: "vilken fantastisk föreställning" men tyvärr, det får bli "vilken fantastisk föreställning... för någon annan".


P2 direktsänder föreställningen nu på lördag kväll kl. 19.30 och har dessutom ett Orfeustema den här veckan.