Operatrisen

Sådant här gör Operatrisen alldeles varm om hjärtat. Efter att ha direktsänt matinéföreställningar i radio över hela världen i 76 år har det nu blivit dags för The Met att leverera opera till folket också i bild. Föreställningarna visas på digitalbiografer, i Sverige på 17 orter. Stockholmarna får bege sig till Spånga Folkets Hus och se till att boka biljetterna i tid -- åtgången har varit rykande.

Det händer att Operatrisen går på annat än opera och konserter. Nu har hon varit på teater. Hon har sett Drömström och Rundlund av Martina Montelius på Dramaten och Genets Jungfruleken på Riksteatern.



Bild: Dramaten

Drömström och Rundlund leker kontor, leker på kontoret, leker sig in i och leker sig bort. Flyger, drömmer, fyller år, dör. Blir guldfisk i akvarium, präst och frisör. Försöker bestämma över varandra, ta makten över leken, få tolkningsföreträde. Gifter sig, serverar middag och namnger skalbaggar. Montelius språk öppnar för fler möjligheter. Associationer och sammansättningar leder tanken på nya vägar. Det som möjligen känns lite märkligt är de metaforer som får en erotisk anstrykning. De faller liksom mellan. De spelas inte med, inte mot, de bara är och passeras förbi.  

Barnen skrattar och föräldrarna skrattar, barnen mest när det finns något fult ord att skratta åt, de vuxna när formuleringarna öppnar något hisnande. Det må vara en bagatell men det är en intressant värld att besöka. Inte särskilt tillrättalagt för att det rör sig om barnteater, sensmoralen lyser med sin frånvaro. I leken är allt möjligt och det räcker. 



Bild: Riksteatern

Jungfruleken är något helt annat och ändå inte. Claire och Solange leker också, eller iscensätter. Tvångsmässigt spelar de upp mordet på sin matmor Madame, bundna av lekens regler, sina klänningar och golvets schackrutor. Bundna av sitt förhållande till varandra och till Madame. De är begränsade från alla håll men på väg mot frihet. Ett litet tag till är de på väg men snart blir det ännu mörkare än förut. Den lysande planen har misslyckats och styrkan som finns när Claire är Madame och Solange är Claire försvinner fort. Vägen mot friheten förbyts i en helt annan väg, obönhörligt, oupphörligt. Claire är ett nervklent rasdjur och Solange en hunsad terrier. Madame är sig själv nog och livrädd för att åldras. Den som skulle förlora allt vinner och vet inte ens vad som har stått på spel, när hon försvinner ut i natten. 

Scenen är ett schackspel där de vita rutorna är sand som inte får smutsa de svarta rutorna. Dörren in i rummet är genombruten och alldeles för låg så att kvinnorna på scenen ter sig onormalt långa. Magra kvinnor med sotade ögon och allt mindre kläder. Kvinnor med oklara förhållanden till varandra, avgjort erotiska men hur pass utlevda? Händer som smeker bröst och fötter som täcks av kyssar, för att visa kärlek eller befästa makt?  

Det fungerar både väl och inte alls. Formen är teatral, med stor närhet till performancekonst,  men ibland går också det teatrala över gränserna, distansen blir så distanserad att greppet lossnar. Operatrisen blir inte riktigt gripen men fortsätter ändå fundera över pjäsen (som hon känner sedan tidigare) och iscensättningen.

       

Bilder: Riksteatern

Operatrisen tar sin folkbildande uppgift på allvar. Om två veckor ska en av Operatrisens civila kollegor, Operanovisen, gå på opera för första gången i sitt liv. "Vi ska se La traviata, det är Puccini, va?" "Nej, det är Verdi." "Men Tosca...?" "Puccini" Operatrisen brukar alltid råda förstagångsbesökare att gå på Carmen: flest örhängen att känna igen, mycket som händer och en väldigt bra opera, helt enkelt. "Är den också av Verdi?" "Nej, Bizet" Operatrisen förklarar vad La traviata egentligen betyder, briefar om handlingen, nämner att operan bygger på romanen Kameliadamen av A. Dumas d.y.  "jaha, är det den." Hon nynnar Libiamo som möts av igenkännandets glädje och letar rätt på klipp på Youtube som förberedelse. 

Efter en stunds lyssnande säger Operanovisen "det är lite... gapigt. Jag vet inte om jag gillar opera. Men jag är 100 på att det var den de såg i Pretty Woman." Men man kan inte avgöra om man gillar opera efter att ha sett en föreställning, än mindre efter att ha hört några klipp. De flesta skulle inte säga att de inte gillar teater efter att ha sett en pjäs som inte föll dem i smaken men det är vanligt när det gäller opera. Lite mer folkbildning, kanske. Å andra sidan. Operanovisen känner igen musiken och känner i alla fall till ett par kompositörer -- annat var det med den f.d. kollegan som trodde att Puccini var titeln på en opera...

Inlägget Sommaropera är uppdaterat med Valdemarsviksoperan och Dalhalla.

I lördags var det dags för Operahögskolans årliga uppspel på Operan. En begivenhet Operatrisen alltid ser fram emot med nyfikenhet men inte alltid är begeistrad över i efterhand. Som vanligt var det scener ur några standardverk, denna gång fyra till antalet: Leoncavallos Pajazzo, R. Strauss Rosenkavaljeren, Mozarts Trollflöjten och Tjajkovskijs Eugen Onegin. Samtliga framförda på originalspråk med Trollflöjten som undantag, där sjöngs det och talades på svenska, eftersom också ett par av de talade avsnitten ingick. 

Varje avsnitt presenteras och sätts in i sitt sammanhang så att man ska kunna koncentrera sig på skeendet men frågan är ändå om inte textmaskinen borde ha utnyttjats. Dessa presentationer görs visserligen utan manuskript men det blir ändå något för många eh, öh för att det ska kännas riktigt professionellt.  

Inledningsvis fick vi se Neddas och Silvios duett ur Pajazzo. Det är märkligt att sångarna inte ens vid detta tillfälle kan få helt ny regi, utan måste gå in i redan lagda scenerier, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var scenerierna och regin som syntes, inte karaktärerna, och även om de lät bra, särskilt Anton Eriksson som Silvio, gav det hela ett mycket tafatt intryck.

Den därpå följande inledningen till Rosenkavaljeren var betydligt mer välfungerande. Matilda Paulsson lät mycket bra som Octavian och även om hon inte nådde upp till Karolina Blixts pojkaktighet i rollen förra året var hon bra sceniskt. Fältmarskalkinnan är än så länge en storlek för stor för Karolina Storm men det hon gör, gör hon bra. En liten regimässig underlighet bara: Octavian får bannor för att han lämnat sin värja framme på soffan när det är dags för frukost men när Fältmarskalkinnan upprört inväntar sin make (som ju inte är på väg) gör det inget att värjans skida ligger kvar på sängen. Kanhända är hon så pass upprörd att det är befogat men det verkar snarare vara ett misstag. (Eller var det ett misstag just under själva uppspelet, månne?) 

Sista inslaget före paus var tre scener ur Trollflöjten. Kaj Hagstrands Monostatos är en ganska rolig krumelur, helt utan tillstymmelse till egentligt hot mot Pamina, vilket fungerar här men inte i en uppsättning av hela operan. Anders Kjellstrand som Papageno har en tendens att glida mellan tonerna à la pop och musikal och det ter sig en smula förvånande att han går fortbildningen. Sandra Andersson fungerar bättre sceniskt som Pamina men det finns ändå brister i hennes sceniska närvaro. 

Efter paus blev det stora delar av tredje akten ur Eugen Onegin. Linus Börjessons Onegin låter snyggt i låga lägen men bravur-G:na är hopplöst för höga. Det känns tråkigt att han fått en roll som han inte riktigt klarar av vid detta uppvisningstillfälle, särskilt som Operatrisen inte har några invändningar mot honom sceniskt. Furst Gremin sjungs av Alar Pintsaar, gäst från operakören som gör rollen som en avslutning på någon form av samarbetsprojekt. Hans agerande är ganska stelt men det följer nog med rollen. Mer anmärkningsvärt är att här är det kanske Operans fasta basar som borde skämmas en smula -- det här djupet kommer de inte i närheten av. Paulina Pfeiffers Tatjana är verkligen ett offer för sina känslor och frågan är om det blir en rusning för mycket. Vokalt är hon mycket bra och hon går ändå i årskurs 2 medan de andra går tredje året. 

Det som dröjer sig kvar är en undran vad gäller repertoarvalet. Hur kommer det sig att de partier som väljs så ofta passar dåligt för de sångare som ska utföra dem? Så har det varit tidigare år, så var det nu. Och varför får de inte större sjok att bita i? Det är väl de kostsamma orkesterrepetitionerna som sätter gränserna men det är ändå tråkigt. Det känns också som om det är lite för anpassat för ?de närmast sörjande?, som att det man utgår från är att föräldrar och vänner inte kan något om opera och måste få allt inte bara serverat utan färdiguppskuret på tallriken. Något större risktaganden vad gäller verkens tillgänglighet önskas, dock inte risktaganden med de unga sångarnas röster. Någon gång måste de få möjlighet att visa upp sina allra bästa sidor ? snart nog nalkas Verkligheten.

Nu har Operatrisen sett Rucklarens väg. Andra föreställingen, den som av tradition är lite sämre -- mindre adrenalin än på premiären, mindre rutin att luta sig mot än senare föreställningar.

Det verkar som om radioupptagningen favoriserade framför allt Lisa Larsson, medan Mathias Zachariassen var den som förlorade mest. Balansen mellan sångare och orkester var också annorlunda, Operatrisen tyckte att det var svårt att höra sångarna över orkestern igår, vilket inte varit något problem vid radiolyssnandet.

Nåväl. Det är en tablåopera i grunden och iscensättningen är egentligen en rad rörliga kopparstick. Ofta blir det mycket estetiskt men ibland lite väl distanserat. Det tvådimensionella engagerar ofta mindre än det tredimensionella. Men visst glimtar det till, och mer än så när det är Ann Trulove som står i centrum. Hon är engagerande, trots att de goda människorna kan vara otacksamma att gestalta. Hennes scen är en av föreställningens höjdpunkter, de andra är Babas utbrott och vaggsången på Bedlam.

Det mesta framstår som genomtänkt och välkontrollerat, så mycket så att man kan undra hur mycket utrymme sångarna fått för sin gestaltning. Det finns också tillfällen som tyder på att även denne regissör skulle behöva höra ett "kill your darlings". När Baba under sitt utbrott kastar porslinet i golvet finns den extra lustifikationen att Tom räddar tekannan undan hennes framfart? Varför gör han det, när han är så trött och uttråkad? Det är betydligt mer logiskt att, som han sedan gör, räcka fram assietter till henne så att hon kan fortsätta. 

Lisa Larsson som Ann Trulove är den som imponerar och engagerar. Hon har kanske inte någon stor röst men hon använder den väl och har inga problem att höras, utom vid något tillfälle då hon slankar ur för mycket kring passagiot. Hennes stora scen är mycket bra och det avslutande höga C.et som ligger djävulusiskt illa till har hon inte några som helst problem med. Hon är den som är minst pappfigur, trots att hennes godhet skulle kunna göra henne tråkig. När hon vaggar Tom till sömns på Bedlam står tiden nästan stilla. 

Mathias Zachariassen (Tom Rakewell) tycktes styvmoderligt behandlad av radiomikrofonerna och lät bättre men hans agerande framstod som ganska stelt och tråkigt. Frågan är dock om det är honom eller regissören som ska lastas för detta. Operatrisen tyckte sig också höra en vokal osäkerhet, vilket är frustrerande för publiken. Kan man lita på det här? 

Johan Edholms Nick Shadow var demonisk och högljudd i den bemärkelsen att han ensam lät lika mycket som den resterande ensemblen tillsammans. De onda är tacksamma att gestalta, så också här och han gjorde det bra dessutom.

Marianne Eklöf som Baba verkar inte riktigt få det utrymme hon behöver för att komma till sin rätt. Sceniskt har hon hittills aldrig gjort Operatrisen besviken, eftersom hon alltid ger 100 %, oavsett om det är allvarligt eller komiskt, men här känns det som om något fattas. Tyvärr saknar hon den där extra kraften på djupet och eftersom Babas bravotoner ofelbart är de låga blir det lite mesigt, något Eklöf förmodligen löst bättre med större regimässig frihet. Trots detta är utbrottsscenen hejdlös, med den lilla invändningen ovan, och allvaret när hon talar med Ann efter auktionen är det heller inget fel på. 

Det är en mycket bra opera, med bra musik och fyndig text, vilken skulle kunna utnyttjas ännu mer. Det blir också lite märkligt ibland när man spelar den engelska texten men på textmaskinen får man inte en översättning, utan en text som följer originalet mer fritt.

Igår kunde hugade operafantaster bevista två premiärer i Stockholm. Och nej, föreställningarna pågick inte samtidigt. På Kungliga Operan var det Stravinskijs Rucklarens väg på kvällen och på Folkoperan barn- och ungdomsoperan Shit också på eftermiddagen. Operatrisen var i och för sig hugad men efter en genrepsrapport från Shit också där dess omistlighet undergrävdes försvann en del av intresset. När dessutom kvällens Sällskap var stressat och hade Brådskande Ärenden blev resultatet en kväll på sängen lyssnande på radioutsändningen från Operan.

De två verken har i alla fall en sak gemensamt -- en tydlig sensmoral. I Rucklarens väg sjungs den ut gemensamt framför ridån som en epilog, vilket säkert lurar en del förstagångsbesökare. I Shit också vet Operatrisen inte hur det är med vad som sjungs rakt ut men enligt rapportören framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att det handlar om att "se varandra, lyssna på varandra så ordnar det sig".

Nåväl. Operatrisen lyssnade på radio, tidvis med librettot i handen för säkerhets skull, dock inte med några noter tillgängliga. Hon kan inte särskilt mycket om Rucklarens väg, historien ja och ett par av ariorna men annars är det ganska okänd mark. Omdömet blir ändå att det är en mycket bra opera även om sånginsatserna kanske inte levde upp till förväntningarna, åtminstone inte som de uppfångades av radiomikrofonerna.

Lisa Larsson som Ann Trulove är den som får med beröm godkänt för sin insats. Hon fraserade, musicerade och hade en mycket vacker röst, om än med en lite för "tantig" klang på ett par ställen i den stora arian i första akten. Det är faktiskt rätt att hon står nämnd först i rollistan, även om det egentligen är mycket märkligt.

Mathias Zachariassen  som Tom Rakewell var däremot en besvikelse. Antingen passar hans röst uselt för inspelning, eller så hade en dålig dag eller så är han felcastad. Det lät inte roligt alls. Tonalt inexakt, ganska flackt och så lät det som om han fick kämpa med toner som inte ska vara något problem för en tenor.

Operatrisen har bara lyssnat på Youtube men är såld ändå -- den här DVD:n måste införskaffas! Catherine Naglestad är helt fantastisk!

I dagens SvD fanns en kort recension av Nicole Cabells (2005 års Cardiff Singer of the World-vinnare) debutskiva. Texten gör Operatrisen förvirrad. Först beskrivs sångerskan som "koloratursopran" men sedan fortsätter texten:
För Operatrisen klingar detta inte synonymt med en koloratursopran, även om Laetitia är lite koloraturig. Men Juliets andra aria är ganska tung och Puccini slösar ju inte heller på kolraturerna.
 
En sväng in på damens hemsida ger fullständig repertoarinformation för skivan och det tycks vara en lyrisk sopran med koloraturförmåga vi har att göra med. Och lite provlyssning visar att Dorettas höjdtoner sitter där de ska, även om klangen inte är så vacker som den beskrivs.

Elisabeth Jansson som Mélisande och Palle Knutsen som Pelléas. 
Foto: Miklos Szabo 

Först ut i Operatrisens serie miniporträtt är Elisabeth Jansson, en i högsta grad aktuell sångerska. Den svenska mezzosopranen gör den kvinnliga huvudrollen i C. Debussys opera Pelléas och Mélisande i en uppsättning som hade premiär  på Operaen i Köpenhamn för en vecka sedan. Ursprungligen var tanken att hon skulle dela rollen med Ann-Sofie von Otter men von Otter ställde in sina föreställningar p.g.a. en knäoperation. Recensionerna har varit bra, på sina håll talas det om ett "genombrott". Så må vara fallet men Elisabeth Jansson har en hel del erfarenhet -- i Köpenhamn har hon bl.a sjungit Rosina i Barberaren i Sevilla.

Elisabeth Jansson är måhända inte särskilt känd i Sverige, förmodligen p.g.a. att hon har utbildat sig och huvudsakligen framträtt utomlands. Hon är född 1976 och växte upp i Stockholm där hon gick i Adolf Fredriks Musikklasser och Stockholms Musikgymnasium. Därefter studerade hon vid Richard Strauss Konservatorium i München och The Royal Academy Of Music i London innan hon kom till Operaakademiet i Köpenhamn och därpå till Det Kongelige Teater, där hon sedan hösten 2005 är medlem av den fasta ensemblen.

På Det Kongelige Teater har hon, förutom Mélisande och Rosina, sjungit Cherubin i Figaros bröllop, Octavian i Rosenkavaljeren och Greve Orlovsky i Läderlappen.

Hon har också varit solist vid en mängd konserter i bl.a. London och Tyskland.

För ett litet smakprov på hur Elisabeth Jansson låter: här finns arian "Noble signeurs" ur G. Meyerbeers Les Huguenots.

Bonusinformation: på gymnasiet gick Elisabeth Jansson i samma klass som musikalsångerskan Sara Jangfeldt, bl.a. känd från Berwaldhallens Trettondagskonsert.

"Tillåt att jag mig presenterar..."

Operatrisen älskar opera. Det skulle kanske kunna vara så enkelt som så. Det kanske skulle räcka. Eller också inte. Lite mer vill man veta, i alla fall om man ska våga tro på det hon skriver, kunna bedöma det och sätta det i förhållande till sig själv. Så några hållpunkter.

Operatrisens fem älsklingsoperor är, utan inbördes rangordning, följande:

♥ Don Giovanni av W. A. Mozart
♥ La traviata av G. Verdi
♥ Alcina av G. F. Händel
♥ Turandot av G. Puccini
♥ Trollflöjten av W. A. Mozart

Operatrisen är mer intresserad av kvinnoröster än av mansröster och har en särskild förkärlek för koloratursopraner och altar -- kvinnoröstens extremer, om man så vill.

Operatrisen kommer förmodligen att ägna oproportionerligt mycket utrymme åt yngre, mindre kända sångare, eftersom det finns otaliga fansites för sådana som Renée Fleming (inget ont om henne).

Operatrisen har en del bekanta och bekantas bekanta i opera- och sångvärlden men hon ska försöka förhålla sig så opartiskt som möjligt till dem.

Operatrisen är en periodare vad gäller att se föreställningar. Tid och ekonomi är begränsningarna, likaså sällskapet. Detta innebär att det inte kommer att vara så många premiärrecensioner här. Bara så ni vet.

Välkommen till Operatrisens eget lilla hörn av bloggosfären!

Vårens program innehåller recensioner, nyheter, skvaller och miniporträtt av aktuella (och andra) sångare och sångerskor.

Eftersom Operatrisen är Stockholmsbaserad kommer fokus att ligga på den Kungliga Huvudstaden men en eller annan utflykt kan också utlovas.

Så än en gång, varmt välkommen.

Upp med ridån, spelet kan börja!