Operatrisen

Nu har några av rollinnehavarna i Folkoperans uppsättning av Webers Friskytten annonserats: Emma Vetter ska göra Agathe. Wow, säger Operatrisen. Max sjungs av Jan Kyhle och Kaspar av Johan Schinkler. Regisserar gör Linus Fellbom som därmed debuterar som operaregissör. Undrar om han ansvarar för ljuset också?

På Parkteatern blir det opera-sing-along i sommar. 27 och 28 juli kan man sjunga Toreadorarian, Viljavisan, O sole mio, Habaneran, Fångarnas kör och mycket annat på Djurgården. Det hela leds av två korister från Malmö Opera och Musikteater.

Man kommer också att kunna se Orionteaterns version av Così fan tutte i Vitabergsparken den 7 och 8 augusti.

Operatrisen hörde att det kommer att bli Webers Friskytten på Folkoperan nästa år. Däremot hörde hon ingenting om vilka sångare som kommer att vara med.

I sommar, under årets Pride-vecka, kommer Folkoperan att tillsammans med föreningen OperaBögarna (som firar tioårsjubileum) ge en galakonsert till förmån för HIV-positiva. Med medverkande som bl.a. Emma Vetter, Kerstin Avemo, Annalena persson och Ulrika Tenstam kan Operatrisen bara beklaga att hon förmodligen kommer att vara långt från Stockholm just då. Och med det dubbeltydiga namnet "Glitter and be Gay" kan man ju dessutom hoppas att Kerstin Avemo sjunger denna aria ur Bernsteins Candide.

Recesionerna efter lördagens premiär av G. F. Händels Xerxes på Drottningholms Slottsteater får en att undra om det är samma föreställning de har sett: Gunilla Brodrej mer eller mindre sågar resultatet, Thomas Anderberg kallar den "habil och träig" och Carl-Gunnar Åhlén och Hedvig Weibull höjer den till skyarna. Förmodligen beror spännvidden till viss del på att det faktiskt är en skoluppsättning; bedömningen försvåras av det faktum att sångarna ännu inte är färdigutbildade.

Rossinis Resan till Reims är en förvuxen enaktare vars första del inte har så mycket till handling (utöver lite kärlek och svartsjuka) och vars andra del är en kavalkad av "nationalistiskt inspirerade" uppvisningsnummer. SvD:s recensent liknade detta vid Eurovision Song Contest och det ligger det en hel del i. En grupp människor på ett hotell bestämmer sig för att åka till en kröning men det finns inga vagnar och i stället får man hylla kungen där man befinner sig. I Operavox version, som tappat bestämningen "till Reims", rör det sig om en dokusåpa med en osympatisk producent, en sprudlande programledare och ett antal deltagare på jakt efter ära, berömmelse, pengar och kärlek -- eller helt enkelt ett annat liv än det gamla vanliga. 

Det hela inleds redan i foajén med skäll på produktionsteamet och att deltagarna anländer och väl inne i salongen får publiken instruktioner vad gäller applåder och annat, precis som vid TV-inspelningar. Illusionen fungerar sådär -- några av de grepp som ska vara nya har Operatrisen redan varit med om ett par gånger och nyhetens behag har dämpats. Applåderandet leds dock mycket rutinerat av en av körmedlemmarna. 

Bortsett från att Operatrisen inte känner sig som i en inspelningsstudio, fungerar omarbetningen oväntat väl. Regissören Märit Bergvall har utnyttjat schablonerna fiffigt och även på ett ställe lyckats vända Rossinis evinnerliga upprepande till sin fördel: programledaren får göra omtagning på omtagning vid inspelning av sin aria. Några strykningar skulle dock ha varit på sin plats i några av de längre numren. 

Operatrisen uppskattar Rossini men tycker att hans musik är som bäst när den är fartfylld, sprudlande och närmast överdrivet koloraturbemängd och det är naturligt att det är dessa avsnitt hon uppskattar mest också i denna föreställning, även om det är si och så med balansen i de större ensemblerna; alla sjunger så starkt som möjligt och röststyrkan (liksom nivån rent vokalt) varierar kraftigt i ensemblen.  

Rollerna är ganska skarpa karikatyrer (exempelvis demonproducent, hunsad fotograf, bimbo, frusökande bonde, oense äkta par, deppig sångerska) och de flesta av de medverkande gör dem bra, även om ett par av dem förblir lite bleka och anonyma, särskilt som kontrast till de andra. En som dock lyckas bra i det lilla är produktionens allt-i-allo som bara måste få meddela publiken att det är hon, hon och ingen annan, som ser till så att det hela flyter (vilket det mestadels inte gör).  

Som helhet är det bra, om än kanske lite långt, och Operatrisen går därifrån lätt förvånad: hennes ursprungliga invändningar kom faktiskt på skam. Faktum är, att detta var en betydligt roligare resa än Rossinis ursprungliga.

Värmlandsoperan tar till nya marknadsföringsknep: premiären av musikalen The Wedding Singer vill man avsluta med en riktigt vigsel. Herregud, tänker Operatrisen, Herregud!

Operatrisen hörde ryktas att Nina Stemme ska sjunga Tosca mot Terje Stensvolds Scarpia i Stockholm nästa år. På Operans hemsida står bara Nordin respektive Jupither/Lundberg. Någon som vet?

Operatrisen gör helst inte reklam på det här oförblommerade sättet men det rör sig om en ideell förening så för den goda sakens skull...

En liten fågel kvittrade i Operatrisens öra att det finns biljetter kvar till Operavox sista föreställningar av Resan. Ikväll, fredag kväll och lördag eftermiddag. För recensioner, se detta inlägg.

Dirigenten gör entré med ett brak och Operatrisen tror för ett ögonblick att någon ramlat ned från första raden men när ouvertyren börjar känner hon hur själen så smått börjar renas av de Mozartska böljorna. Mozart, Bach och Händel kan ha den effekten på Operatrisen. Ridån går upp och det börjar bra med febril aktivitet: i en trädgård förebereds ett bröllop, ett dubbelbröllop. Operatrisen uppskattar idén, liksom hon kommer att uppskatta ett antal andra idéer under föreställningens gång men efter ett tag kommer nyhetens behag att bytas i något annat, en längtan efter något mer än idéer och infall, kanske. Något mer bestående. 

Così fan tutte är en problematisk opera med knepigt slut och sensmoral. Kvinnor är enormt lättlurade och lätta på foten, män är elaka kräk som gör allt för att lura dem. Och hur ska man hantera att alla utklädnader fungerar så bra, om man nu inte gör riktig buskis av det, alternativt något ironiskt där Fiordiligi och Dorabella är betydligt mer medvetna om vad som faktiskt sker? Men hur gör man då med texten? Och musiken som är för vacker för att bara få vara yta och kuliss, ska Fiordiligi bara spela sina starka känslor? Operatrisen vet varken ut eller in. 

I den här uppsättningen är det i alla fall den erotiska aspekten som betonas men det är en mycket skämtsam erotik. Flickorna måste fläkta sina blossande underliv medelst ihärdigt kjolviftande när de sjunger om sina underbara pojkvänner och sedan är det ett par trosor (rejäla, vita, bomull) som Guglielmo har som trofé att visa Ferrando. Och kören får bilda par (för den politiska korrekthetens skull (?) även samkönade sådana) som ägnar sig åt varandra i upplysta tält. 

Nåväl. Männens entré bör tilltala dem som anser att Peter Mattei är operagudens gåva till kvinnorna -- från att vara iklädda badlakan byter de om till frack inför bröllopet. Och Mattei som Guglielmo vinner över Degerfeldt som Ferrando, såväl vokalt som i fysik, om nu någon undrar. Det är han som är stjärnan, tillsammans med Maria Fontosh (Fiordiligi), enligt alla recensenter samt i publikrespons. Operatrisen vill dock slå ett slag för Susanne Vegh som Dorabella. Dorabella är inte en bravurroll utan en sekundant och motpol till Fiordiligi, vilket gör att det inte är så lätt att ta andan ur någon publik. Det gör inte heller Vegh men hon sjunger väl och vackert och hon är verkligen närvarande på scen och i sin roll. Fontosh, däremot, imponerar i de svåra ariorna men slarvar samtidigt på några ställen, vilket skämmer helhetsintrycket och det känns också som om hon måste fokusera mer på sångtekniken än tidigare när Operatrisen sett henne och varit odelat positiv i sitt omdöme. 

Peter Mattei glänser som sagt vokalt och även sceniskt. Det ser ut som om han har väldigt roligt i sitt rollspel och utklädnaden förändrar verkligen hans utseende, faktum är, att hippieutstyrseln är den bästa Operatrisen sett vad gäller att förändra utseendet hos männen; att den sedan är groteskt ful kanske man får lov att acceptera. Jonas Degerfeldt gör sin Ferrando bra men blir ändå lite blek vid Matteis sida. 

Gunnar Lundberg som Don Alfonso är svår att få något grepp om, man förväntar sig något mer av den som sätter i gång och styr skeendet. Hilde Leidland är på något sätt en typisk Despina men hon hörs bitvis väldigt dåligt över orkestern, det är främst när hon kommer upp till passagiot det glimmar till rent vokalt. 

Som helhet är Operatrisen lite besviken, samtidigt som hon har resignerat en aning vad gäller denna opera. Och att Maria Fontosh inte levde upp till hennes (kanske alltför) höga förväntningar spär på det hela. Nåväl, det är bitvis underhållande och Mozart är alltid Mozart.

Operatrisen hittar den inte på Internet men i söndagens DN fanns en artikel där man fick följa Malena Ernman under en dag. Sällan ter sig livet som firad operasångerska så oglamouröst men samtidigt sympatiskt.

Operatrisen läste att Håkan Hagegård ska börja undervisa på Metropolitan -- var det inte ganska nyligen han blev professor på Kungliga Musikhögskolan? Och det har man väl inte märkt så mycket av?

Operastudio 67 fyller 40 år och byter namn till Stockholm Operastudio. Internationellt är ofta en "operastudio" en utbildning knuten till ett operahus och namnbytet leder lätt till att man associerar till Operan i Stockholm, så det är nog ett smart drag. Och med tidigare elever som Nina Stemme, Anna Larsson, Miah Persson och Kerstin Avemo har man ju ett gott renommé. 

Den tvååriga utbildningen avslutar varje termin med större produktioner, vilka de senaste åren spelats på Rosenlundsteatern. Så också i vår. Då kan man under åtta kvällar avnjuta delar av Verdis Maskeradbalen och Gounods Faust samt hela (?) Brittens En midsommarnattsdröm. Eftersom det rör sig om en förberedande utbildning kan nivån på de medverkande variera kraftigt men samtidigt är det en möjlighet att få se den allra första början av en kommande sångarkarriär.

Operatrisen velar. Ska hon försöka få tag på en biljett till den utsålda konserten med Cecilia Bartoli på fredag? Repertoaren är den rätta och hon har alltid varit fascinerad av Bartolis teknik men samtidigt har hon funnit det svårt att se Bartoli sjunga och biljettpriserna är inte nådiga. Nåväl, det kan ju hända att det är helt hopplöst att få tag på biljetter.

Operatrisen har bläddrat i Göteborgsoperans generalprogram för det kommande spelåret och fastnat för Eugen Onegin -- idel "unga" sångare; Annalena Persson gör Tatjana, Gabriel Suovanen gör Onegin, Nikola Matisic gör Lenskij (vilket han även gjort på Covent Garden) och Ann-Kristin Jones (som gjorde succé som Cherubin för något år sedan) gör Olga. Operatrisen ska nog ta sig en sväng till västkusten nästa vår...

Idag är sista chansen att se Enlivider, en nyskriven opera med tio upphovsmän som framförs av studenter på Operahögskolan i Göteborg. Operatrisen har inte varit där men hon har hört att det ska vara en intressant föreställning. Det är fem kompositionsstudenter och fem studenter från utbildningen i Litterär gestaltning som tillsammans med sju operasångare arbetat fram en föreställning om vilsna människor på ett hotell.

Nu när schlagerfebern grasserar som värst och skördar nya offer varje dag vill Operatrisen påminna om hur det en gång lät. 1989 stod Mozart som medkompositör till ett av bidragen -- som dock aldrig fick åka ut och representera Sverige i Eurovision Song Contest: Nattens drottning.

(Inlägget uppdateras vid tillfälle)

Dessa recensioner har Operatrisen hittat efter lördagens två operapremiärer.

Mozarts Così fan tutte på Operan: SvD (bra), DN (mycket bra), Expressen (nja), Aftonbladet (bra), UNT (nja), Sveriges Radio Kulturnytt (tja), TeaterStockholm (hurra) 
Dessutom artikel i SvD.

Rossinis Resan med Operavox: DN (bra), Expressen (tja), TeaterStockholm (hurra), SvD (bra), Aftonbladet (nja)