Hans och Greta
Foto: Alexander Kenney
Hans och Greta marknadsförs som en barnopera och ett lämpligt sätt att introducera barn i operans fantastiska värld men Operatrisen ställer sig ändå en aning undrande till detta. Naturligtvis är en saga något som förknippas med barn men denna uppsättning lämnar en del att önska, kanske även operan som sådan.
Ouvertyren spelar hovkapellet till en belyst ridå, vilket inte skulle vara något att invända mot om det inte vore för att det har blivit så ovanligt. Nu, när det ständigt händer något under ouvertyren framstår det som ganska märkligt. Detta är dessutom en lång ouvertyr, som visserligen är spännande men Operatrisen förmodar att barnen har blivit lovade att få se saker och ting och förnimmer en viss rastlöshet.
Så går ridån upp - till en grå och trist och fattig värld med en sned soffa. Det är en märklig blandning av nutid och dåtid som visas upp. Barnens kläder är såväl 1950-tal som 2000-tal, föräldrarna någon form av lätt alkoholiserad(?) white trash men mjölk dricks ur flaska från mycket länge sedan, eller, förresten, det är kanske en engelsk mjölkflaska, de har väl sådana nuförtiden också? I Sverige framstår det dock som en tidsmarkör för "längesedan". Första akten utspelar sig i hemmet och känns alltför lång, kanske beroende på att det är mycket svårt att höra texten. Orkestern är närmast wagneriansk och mycket av sången är i ett mellanläge som har svårt att nå ut över klangmassan. Operatrisen önskar att textmaskinen hade använts, även om det sjungs på svenska, även om det riktar sig till barn.
Väl ute i skogen dyker färgerna upp, även barnens kläder går från grått till färgglatt, t.o.m. dockan får färg. Det är effektfullt men samtidigt något som kanske är mer för vuxna än för barn? Sådana effekter finns på fler ställen och ibland går det ganska fort. I häxans godisfabrik (för det är det det rör sig om här, pepparkakshuset är ett rosa kvinnobröst krönt av en röd bröstvårta som också blir till karamellkokningskärl -- men i texten tycker sig Operatrisen höra "ugn" som benämning) hänger stora rosa klumpar som Operatrisen funderar över om de kan vara stiliserade inälvor -- tills hon inser att det är kanderade barn. När förtrollningen bryts faller dessa ned och i deras ställe dyker det upp riktiga, levande barn (kör från Adolf fredriks Musikklasser) men en rosa klump hänger kvar och Operatrisen beklagar det barn som inte återfick sin rätta gestalt...
Att häxan här är kompletterad med en figurant, vilket möjliggör snabba "förflyttningar" och "omöjliga" entréer och sortier är något Operatrisen tycker kunde ha utnyttjats ännu mer. Det blir i alla fall roligt under applådtacket där den ickesjungande häxan på sitt sätt stjäl showen från Magnus Kyhle som tagit sig igenom det märkliga partiet med äran i behåll (det är skrivet för en mezzosopran men antalet H precis under höga C är rejält tilltaget).
Hans och Greta sjungs av Susanne Vegh respektive Johanna E. Martell, student vid Operahögskolan i Göteborg, och de passar bra ihop, såväl sceniskt, som röstligt. Möjligen ser Vegh lite för mycket ut som Masarin, det är något karikatyraktigt över kostymen. De sjunger bra båda två men, som sagt, det är inte så lätt att höra texten. Martell har en vacker röst med viss fyllighet även på höjden men Operatrisen tror att hon hoppade över någon av höjdtonerna till förmån för ett lägre alternativ.
Föräldrarna är Agneta Lundgren och Gunnar Lundberg och Operatrisen tycker att de både låter och ser för gamla ut för sina munderingar i denna uppsättning. De är inte heller några riktiga favoriter för Operatrisen.
John Blund sjungs av Karin Ingebäck och Gryningslärkan av Sara Sandström från Operahögskolan i Stockholm. Operatrisen tycker att det är lite märkligt att dessa partier inte sjungs av en och samma sångerska, med tanke på hur lika de känns vokalt och hur korta deras respektive arior är.
Problemet med själva operan är nog att tiden hos häxan är så pass kort. I den traditionella Grimm-versionen är det där tyngdpunkten ligger, här är det snarare i introduktionen. Själva nedlurandet av häxan i grytan/ugnen går väldigt fort och plötsligt är det slut. Det är också lite oklart om föräldrarna vill att barnen ska ge sig av (hos Grimm är det ju så att barnen blir ledda ut i skogen men hittar hem en första gång) på riktigt eller om det mest är ett skämt, vilket tycks vara fallet på slutet, som i alla fall är gott, även om polkagrisklubborna ser lite för pappaktiga ut.
Recensenten på Teaterstockholm.se efterlyste mer godis och det gör Operatrisen också, men inte bara mer utan också bättre kvalitet. När man gör opera för barn ska man inte bara göra en bra föreställning, man ska skapa nya operaälskare, nya operasångarwannabes och då krävs det något alldeles extra.
