Operatrisen

I söndags sjöng Erik Saedén barytonpartiet i Lars-Erik Larssons Förklädd Gud och nu är han död. Operatrisen älskar sångare som sjunger in i det sista.

Operatrisen har inte dött, hon har bara befunnit sig i operaide. Det kan hända att hon återvänder dit omgående men häromveckan begav hon sig i alla fall till Kungliga Operan för att se höstens storsatsning: Xerxes av G. F. Händel. Storsatsning - ja, Operans fasad är prydd av ett par STORA affischer som verkligen inte passar där men det är ju inuti operahuset man ska befinna sig och där ser det ut som vanligt.

I orkesterdiket ser det däremot inte alls ut som vanligt. Två cembali flankeras av en liten skara musiker, dels ordinarie hovkapellister, dels några barockspecialister med tidens särskilda instrument. Det ser lite futtigt ut men låter desto bättre, och riktigt mycket med, om nu någon skulle undra.

Ridån går upp och stumfilmstexter berättar förhistorien i mycket korta drag och detta är mest förvirrande - texterna som sådana tillför inte något och stumfilmen tillhör det förgångna i det trettiotal som visualiseras på scenen. Det är en ganska enkel scenbild, en gigantisk opak fönstervägg som belyses med olika färger, i första "akten" (föreställningen ges med rejäla strykningar och med en paus) därtill en lång trappa, och sedan mindre möbler som byts ut efter miljön - hotell-lobby, spa, flygplats, tempel etc. Operatrisen får en känsla av deja vù, har hon inte sett det här flera gånger förut? Liksom de regimässiga gimmickar som strösslas ut, ungefär en per aria? Hon finner faktiskt regin rejält tröttsam med lustifikation på lustifikation utan sammanhang och då faller också en del av karaktärsteckningen. Det blir svårt att känna något särskilt för och med gestalterna på scen.

Men barockopera är barockopera och den följer sina egna lagar. Det är nog dumt att försöka göra något annat av det, såväl som betraktare som regissör men det är svårt ändå, när något som är så bra på ett plan blir så medelmåttigt på ett annat. För vokalt och musikaliskt är det utmärkt. Katarina Karnéus som Xerxes har en suverän kontroll över sin vackra röst och detta gäller faktiskt de flesta i ensemblen. Karnéus framstår dock som en aning obekväm på scen, det är något spänt och återhållet över henne, när det absolut inte skulle behöva vara det. Matilda Paulssons Arsamenes är en regimässig förlorare - det är svårt att få ihop det han gör sceniskt med det han sjunger i förhållande till Xerxes; kan han vara så framfusig? Malin Byströms Romilda är väldigt mycket "leading lady" med tjusiga kostymer och stor röst. Ailish Tynan som Atalanta har dragit det kortaste strået vad gäller kostym - hon har visserligen många klädbyten men några av dem får henne att se ut som en liten tant, vilket inte alls passar till den glittriga, obekymrade ungdom hon annars utstrålar. Faktum är, att hon har något de övriga saknar: hon ser verkligen ut att ha roligt. Det är kanske lättare med en sådan roll; hon ska intrigera och bli påkommen men ändå inte förlora ansiktet i någon högre grad, hon är på sätt och vis den här operans -ina. Dessutom kvittrar hon på som bara den. 

Operatrisen gillar barockopera men efter en sådan här kväll är hon ändå mätt på Händel för ett tag. Och mätt på meningslösa förflyttningar i tiden.

I lördags bänkade sig Operatrisen framför radion för att avnjuta direktsändningen av Händels Julius Caesar från Göteborgsoperan. Nu kan Operatrisen handlingen ganska bra och i pauserna redogörs ju för vad som sker i den kommande akten men med bristande kunskaper i italienska är det inte så lätt att veta var i det dramatiska skeendet man befinner sig - tur då att man älskar barockopera för musiken.

Orkestern spelade i Operatrisens öron utmärkt och vissa av sångarna utmärke sig också, medan andra kanske inte gav samma behållning. Det största plusset får Ann-Kristin Jones som sjunger fantastiskt, kanske särskilt i duetten med Cornelia (Charlotte Hellekant).

Operatrisen har inte riktigt förstått tjusningen i countertenorernas röstklang och här är de två stycken, som hon dessutom inte alltid lyckades skilja mellan. Vid några tillfällen tycktes det dock som om William Towers (Julius Caesar) hade svårt att hänga med i koloratursvängarna.

Cleopatra, som sjunger ett par av Operatrisens absoluta favoritarior, sjöngs av stjärnskottet  Ida Falk Winland och resultatet var en aning ojämnt - fantastiska höjdtoner ibland och obalanserade diton ibland, fantasifulla och vackra utsmyckningar omväxlade med något smaklösa etc. Men den största invändningen är kanske att Operatrisen inte tycker att hon helt lyckas fylla de långsamma partierna av sina arior; det är något som fattas i känsla och närvaro, medan fyrverkerierna blixtrar som de ska.

Florende Foster Jenkins har länge haft en plats i Operatrisens hjärta; sedan det nästan stannade av förskräckelse första gången hennes speciella version av "Der Hölle Rache" nådde Operatrisens öron kring millenieskiftet.

I vår kan man se Babben Larsson som Florence i musikalen Obesvarad kärlek, som handlar om sångerskans liv. Tyvärr tror Operatrisen att det är svårt att efterlikna FFJ - she was one of a kind och risken är att det blir för mycket förlöjligande.

Nej, nu ska Operatrisen ut på Youtube och skaffa sig en liten dos själfull orytmisk falsksång.

Jodå, OperaGrisen (Operatrisen) funderar på att lägga ned verksamheten men har ändå lite svårt att släppa taget. Någon gång är tillgången på tid kanske större, någon gång kanske hon får mer lust att skriva om något hon sett, någon gång... Så hon stannar kvar, och kom ihåg att det är helt frivilligt att läsa här.

De senaste kvällarna har varit generösa mot TV-tittande operavänner: i söndags var det Tristan och Isolde från Glyndebourne med Nina Stemme som Isolde och igår var det Rossinis Il viaggio a Reims. Vad synd att Operatrisens kvällar är ohjälpligt uppbokade och hennes video lika ohjälpligt ur funktion.

Hjördis Schymberg har avlidit och Operatrisen blir pinsamt överraskad: hon trodde att denna näktergal var borta sedan länge. Men det är sorgligt när de försvinner, människorna med de där namnen som klingar från en annan tid, med ansikten för evigt svartvita. Här finns i alla fall ett antal exempel på hennes sång, tillsammans med Jussi Björling.

Under Operatrisens frånvaro har en hel drös sommaroperor haft premiär och recenserats:

Odysseus återkomst på Drottningholms slottsteater: DN, SvD, Expressen

Salome på Confidencen: DN, SvD, Expressen

Tosca på Opera på Skäret: SvD, Expressen

L'opera seria, Fäviken på Drottningholm: SvD

Carmen på Valdemarsviksoperan: SvD, Expressen

Idag var det mycket opera i Dagens Nyheter: intervju med Vadstenaakademiens producent Elisabet Widlund, recensioner av Opera på Skärets Tosca och Fävikens L'opera seria på Drottningholms slottsteater samt en notis om en "grön" operatrend: bondeopera, sopopera och Al Gores En obekväm sanning i operaversion. 

En sommaropera Operatrisen i första vändan missade var Menottis Konsuln på Nääs men detta ställdes till rätta av föreställningens producent. Ett stort reportage i SvD fick man och nu det varit premiär och SvD:s recension finns här.

En annan sommaropera är uruppförandet av Börtz Magnus Gabriel på Läckö slött. Recension: Expressen

Båda i samma recension, Aftonbladet

Vadstenaakademiens första produktion för året har haft premiär och här är några recensioner: Expressen, SvD, DN.

Uppsala universitets mastodontprojekt med en Tosca iscensatt på tre platser gick av stapeln i fredags men recensionerna tyder på att det kanske var lite bättre i teorin än i praktiken (Unt:s recensent är dock av en annan åsikt).

SvD, Expressen, Unt

Operatrisen gillar Rossini + Operatrisen gillar Malena Ernman = Operatrisen vill se Askungen på kungliga Operan. Nu! Idag! Ikväll! Synd att Operatrisens tillvaro bara tillåter henne att läsa recensioner och sukta!

DN, Expressen, Aftonbladet, SvD

Operatrisen tycker att namnet på denna konsertserie är så lustigt. Varför svengelskan? Och när serien nu inkluderar såväl mezzosopraner och barytoner som altar? Men vad spelar namnet för roll så länge konserterna är bra.

Nu har serien i alla fall fått en tjusigare hemsida.