Operatrisen

Igår läste Operatrisen senaste numret av Tidskriften Opera. Hon slogs av två saker: dels hur nära samarbetet är mellan tidskriften och Folkoperan, dels av den värsta sågning hon tror sig ha läst. Någonsin.

Ett samarbete är inte förvånande i sig -- operasverige är såpass litet att man behöver varandra men när blir detta samarbete så framträdande att andra aspekter blir lidande? Tidskriften och Folkoperan anordnar seminarier tillsammans; en win-win-situation där båda marknadsförs men där även andra aktörer än de som är knutna till respektive "institution" deltar. Det senaste numret har dock temat "Zarah", föranlett, som det verkar, av Folkoperans premiär på en opera om densamma. Visserligen är inte temaavdelningen särskilt omfattande och innehåller även en artikel om en kvinna som gör en Zarahföreställning i Berlin men det är ändå slående hur Folkoperan i detta nummer tar såväl redaktionellt som annonsutrymme. En urpremiär är definitivt artikelmaterial men så här stor plats kan inte Operatrisen påminna sig att andra urpremiärer fått. Eller är det bara Operatrisen som hyser en konspirationsteoretiker av stora mått? Samtidigt tycker Operatrisen att såväl Folkoperan som Tidskriften Opera förtjänar det stöd de kan få och att de får det av varandra borde med det synsättet vara utmärkt men hon ser det ändå som ett litet problem med för nära koppling mellan den som recenserar och den som ska recenseras.

Sågningen då? Jo, det är Mikael Strömbergs recension av Valdemarsviksoperans föreställning av Lohengrin. Aldrig har väl Operatrisen läst en recension där det funnits så lite positivt att säga och så mycket negativt att utropa. Operatrisen har av andra recensioner, samt bekanta som varit där, förstått att föreställningen inte var så lyckad men detta... Det är i stort sett bara scenografen som kommer undan med äran i behåll.