Operatrisen

Hur många gånger Bellinis Sömngångerskan spelats i Sverige tvistas det om i recensionerna av Malmö Operas uppsättning men är man bel cantofantast som Operatrisen så är det i vart fall för få. Och recensionerna är bra så det som hindrar är avståndet till Malmö.

Recensioner: SvD, Expressen

Äntligen!!! Utbrister Operatrisen. Äntligen har hon kommit iväg till Operan igen, äntligen har hon kommit iväg på opera igen. Och det blev den haussade föreställningen av Glucks Orphée. Haussad bitvis med rätta, bitvis inte.

Det börjar med att orkestern kommer in och sätter sig på ett podium, som sedan sänks ned i orkesterdiket. Samtliga är klädda i mörka kostymer och svarta hattar, så ock dirigenten. En signal: detta är inte en föreställning där de olika medverkande kategorierna har ett hierarkiskt förhållande. Inte heller ska kategorin kön appliceras: de kvinnliga orkestermedlemmarna har samma "manliga" kostymering.

Ridån går upp. Kören har samma klädsel som orkestern, även här samma för kvinnor och män, den enda som skiljer ut sig är Anna Larsson som Orphée: hon saknar nämligen hatt. Hon saknar hår också och sedan visar det sig att kören har samma skalliga maskering. I kören ingår också ett antal dansare. Samtligas rörelser är koreograferade men danarna får de mer avancerade bitarna.

Euridice ser ut som en bedagad Marilyn Monroe i gräslig klänning, Amor är en mumie, lindad så att hon inte kan gå själv, utan måste förflyttas av några dansare. (Och nog är det fascinerande hur de kan lyfta henne och lägga henne ned utan att hennes sånglinjer bryts.)

I andra akten är kören klädd i någon sorts "kvinno"kostymer; kjolar, långhåriga peruker. Färgen är vit, som kontrast mot första aktens mörker; första akten är nedstigandet i dödsriket, andra akten utspelar sig, åtminstone delvis, på de ljusa, saliga ängar som Dödsriket utgörs av. Men målet för vandringen är det torftiga vardagsrummet, blickarna får inte mötas och orden övertygar aldrig. Slutet är en resignerad tomhet.

Operatrisen förstår inte det här. Det är för intellektuellt, för många symboler som hon inte får in och för lite som griper tag på riktigt. Det skulle vara slutet då, och Orphées aria då Euridice fallit för hans blick (att C-dur kan vara så smärtsamt).

Anna Larsson är en av Operatrisens favoriter, som på sistone gjort henne en aning besviken och nu börjar det klarna vad det är som händer: Anna Larsson, med världens underbaraste altstämma, har tröttnat på detta röstfack och vill uppåt, upp mot mezzorollerna och på vägen förlorar hon mörkret, färgen, klangen, fylligheten. Koloraturerna går fort men de är inte stödda, rösten klingar anonymt jämfört med tidigare. Men sceniskt är hon verkligen bra.

Värmlandsoperan har haft premiär på Candide och Operatrisen tänker (som vanligt) att hon borde åka dit, även om recensionerna inte är översvallande.

Expressen, SvD, DN.

Nu har Operatrisen bloggat i ett helt år och tvingas konstatera att hon inte precis infriat sina storstilade löften. Dessutom har hennes operabesökande dalat ned till skrämmande låga nivåer på sistone. Bot och bättring utlovas men frågan är i vilket tidsperspektiv. Så det blir en nedslående födelsedag i stället för jibel, serpentiner, ballonger och fanfarer från Hovkapellet.