Xerxes på Kungliga Operan
Operatrisen har inte dött, hon har bara befunnit sig i operaide. Det kan hända att hon återvänder dit omgående men häromveckan begav hon sig i alla fall till Kungliga Operan för att se höstens storsatsning: Xerxes av G. F. Händel. Storsatsning - ja, Operans fasad är prydd av ett par STORA affischer som verkligen inte passar där men det är ju inuti operahuset man ska befinna sig och där ser det ut som vanligt.
I orkesterdiket ser det däremot inte alls ut som vanligt. Två cembali flankeras av en liten skara musiker, dels ordinarie hovkapellister, dels några barockspecialister med tidens särskilda instrument. Det ser lite futtigt ut men låter desto bättre, och riktigt mycket med, om nu någon skulle undra.
Ridån går upp och stumfilmstexter berättar förhistorien i mycket korta drag och detta är mest förvirrande - texterna som sådana tillför inte något och stumfilmen tillhör det förgångna i det trettiotal som visualiseras på scenen. Det är en ganska enkel scenbild, en gigantisk opak fönstervägg som belyses med olika färger, i första "akten" (föreställningen ges med rejäla strykningar och med en paus) därtill en lång trappa, och sedan mindre möbler som byts ut efter miljön - hotell-lobby, spa, flygplats, tempel etc. Operatrisen får en känsla av deja vù, har hon inte sett det här flera gånger förut? Liksom de regimässiga gimmickar som strösslas ut, ungefär en per aria? Hon finner faktiskt regin rejält tröttsam med lustifikation på lustifikation utan sammanhang och då faller också en del av karaktärsteckningen. Det blir svårt att känna något särskilt för och med gestalterna på scen.
Men barockopera är barockopera och den följer sina egna lagar. Det är nog dumt att försöka göra något annat av det, såväl som betraktare som regissör men det är svårt ändå, när något som är så bra på ett plan blir så medelmåttigt på ett annat. För vokalt och musikaliskt är det utmärkt. Katarina Karnéus som Xerxes har en suverän kontroll över sin vackra röst och detta gäller faktiskt de flesta i ensemblen. Karnéus framstår dock som en aning obekväm på scen, det är något spänt och återhållet över henne, när det absolut inte skulle behöva vara det. Matilda Paulssons Arsamenes är en regimässig förlorare - det är svårt att få ihop det han gör sceniskt med det han sjunger i förhållande till Xerxes; kan han vara så framfusig? Malin Byströms Romilda är väldigt mycket "leading lady" med tjusiga kostymer och stor röst. Ailish Tynan som Atalanta har dragit det kortaste strået vad gäller kostym - hon har visserligen många klädbyten men några av dem får henne att se ut som en liten tant, vilket inte alls passar till den glittriga, obekymrade ungdom hon annars utstrålar. Faktum är, att hon har något de övriga saknar: hon ser verkligen ut att ha roligt. Det är kanske lättare med en sådan roll; hon ska intrigera och bli påkommen men ändå inte förlora ansiktet i någon högre grad, hon är på sätt och vis den här operans -ina. Dessutom kvittrar hon på som bara den.
Operatrisen gillar barockopera men efter en sådan här kväll är hon ändå mätt på Händel för ett tag. Och mätt på meningslösa förflyttningar i tiden.
I orkesterdiket ser det däremot inte alls ut som vanligt. Två cembali flankeras av en liten skara musiker, dels ordinarie hovkapellister, dels några barockspecialister med tidens särskilda instrument. Det ser lite futtigt ut men låter desto bättre, och riktigt mycket med, om nu någon skulle undra.
Ridån går upp och stumfilmstexter berättar förhistorien i mycket korta drag och detta är mest förvirrande - texterna som sådana tillför inte något och stumfilmen tillhör det förgångna i det trettiotal som visualiseras på scenen. Det är en ganska enkel scenbild, en gigantisk opak fönstervägg som belyses med olika färger, i första "akten" (föreställningen ges med rejäla strykningar och med en paus) därtill en lång trappa, och sedan mindre möbler som byts ut efter miljön - hotell-lobby, spa, flygplats, tempel etc. Operatrisen får en känsla av deja vù, har hon inte sett det här flera gånger förut? Liksom de regimässiga gimmickar som strösslas ut, ungefär en per aria? Hon finner faktiskt regin rejält tröttsam med lustifikation på lustifikation utan sammanhang och då faller också en del av karaktärsteckningen. Det blir svårt att känna något särskilt för och med gestalterna på scen.
Men barockopera är barockopera och den följer sina egna lagar. Det är nog dumt att försöka göra något annat av det, såväl som betraktare som regissör men det är svårt ändå, när något som är så bra på ett plan blir så medelmåttigt på ett annat. För vokalt och musikaliskt är det utmärkt. Katarina Karnéus som Xerxes har en suverän kontroll över sin vackra röst och detta gäller faktiskt de flesta i ensemblen. Karnéus framstår dock som en aning obekväm på scen, det är något spänt och återhållet över henne, när det absolut inte skulle behöva vara det. Matilda Paulssons Arsamenes är en regimässig förlorare - det är svårt att få ihop det han gör sceniskt med det han sjunger i förhållande till Xerxes; kan han vara så framfusig? Malin Byströms Romilda är väldigt mycket "leading lady" med tjusiga kostymer och stor röst. Ailish Tynan som Atalanta har dragit det kortaste strået vad gäller kostym - hon har visserligen många klädbyten men några av dem får henne att se ut som en liten tant, vilket inte alls passar till den glittriga, obekymrade ungdom hon annars utstrålar. Faktum är, att hon har något de övriga saknar: hon ser verkligen ut att ha roligt. Det är kanske lättare med en sådan roll; hon ska intrigera och bli påkommen men ändå inte förlora ansiktet i någon högre grad, hon är på sätt och vis den här operans -ina. Dessutom kvittrar hon på som bara den.
Operatrisen gillar barockopera men efter en sådan här kväll är hon ändå mätt på Händel för ett tag. Och mätt på meningslösa förflyttningar i tiden.
