Operatrisens hjärta brister
Operatrisen var på Folkoperan häromdagen. Dansteateroperaföreställningen Mitt hjärta brister var det som skulle avnjutas men njutningen blev mycket blandad. Operatrisen är på sätt och vis konservativ men hon tycker också om en viss form av kärleksfull respektlöshet gentemot sin älskade opera. Allt ska inte tas på blodigt allvar hela tiden, ett visst utrymme måste finnas men här känns det som om respektlösheten blivit till upprepning av enkla grepp.
Första akten är visserligen i hög grad en orgie i skofixering -- skor tas på och av, leks med, smeks med och placeras här och där -- men samtidigt känner man en förväntan och nyfikenhet, vad ska hända nu? Vartefter inträder en mättnad, vad ska hända nu får alltför ofta samma svar; någonting med skor och att dansarna talar franska. Smålustiga intermezzon till fantastisk musik men inte så mycket mer.
Det som saknas är djupet men så blir också Ingela Brimbergs Pace, pace ur Verdis Ödets makt föreställningens höjdpunkt. Inget flyttande av möbler, smällande med kaffekopp eller något annat rår på hennes intensitet. Och det är mycket, mycket bra. Även Ulric Björklunds E lucevan le stelle ur Tosca får vara allvarlig. Hans röst räcker visserligen inte riktigt till för den breddning Operatrisen vill ha men det är vackert och det är lugnt. Fler sådana allvarliga tillfällen är Miriam Treichls Ave Maria ur Verdis Otello och Lars Martinssons Rockaria ur Puccinis La bohème.
Det är många älsklingar som borde ha blivit dödade -- alla arior som efter varje fras översätts av sångaren eller någon annan, eller där fraserna sjungs ömsom på svenska, ömsom på något annat -- ja, varför sjungs Onegins aria omväxlande på tyska och svenska? För att det låter så komiskt? Publiken skrattar åt dråpligheterna, Operatrisen hör kommentarer om att det är så sällan man får skratta på opera. Vad går folk på för föreställningar i så fall? Går de på Tristan och Isolde och förväntar sig en sängkammarfars?
Operatrisen gick därifrån frusterad och med tilltygat hjärta. Förnyelse, visst, men vart tog operan vägen?
Första akten är visserligen i hög grad en orgie i skofixering -- skor tas på och av, leks med, smeks med och placeras här och där -- men samtidigt känner man en förväntan och nyfikenhet, vad ska hända nu? Vartefter inträder en mättnad, vad ska hända nu får alltför ofta samma svar; någonting med skor och att dansarna talar franska. Smålustiga intermezzon till fantastisk musik men inte så mycket mer.
Det som saknas är djupet men så blir också Ingela Brimbergs Pace, pace ur Verdis Ödets makt föreställningens höjdpunkt. Inget flyttande av möbler, smällande med kaffekopp eller något annat rår på hennes intensitet. Och det är mycket, mycket bra. Även Ulric Björklunds E lucevan le stelle ur Tosca får vara allvarlig. Hans röst räcker visserligen inte riktigt till för den breddning Operatrisen vill ha men det är vackert och det är lugnt. Fler sådana allvarliga tillfällen är Miriam Treichls Ave Maria ur Verdis Otello och Lars Martinssons Rockaria ur Puccinis La bohème.
Det är många älsklingar som borde ha blivit dödade -- alla arior som efter varje fras översätts av sångaren eller någon annan, eller där fraserna sjungs ömsom på svenska, ömsom på något annat -- ja, varför sjungs Onegins aria omväxlande på tyska och svenska? För att det låter så komiskt? Publiken skrattar åt dråpligheterna, Operatrisen hör kommentarer om att det är så sällan man får skratta på opera. Vad går folk på för föreställningar i så fall? Går de på Tristan och Isolde och förväntar sig en sängkammarfars?
Operatrisen gick därifrån frusterad och med tilltygat hjärta. Förnyelse, visst, men vart tog operan vägen?
Kommentarer
Trackback
