Operatrisen

Förrförra lördagen var det dags för Operatrisen att se sin första föreställning på Metropolitan, eller från Metropolitan. Det var Brittens Peter Grimes som visades och kombinationen av "udda" verk och schlagerfinal ledde till färre besökare än vanligt, så trots att Operatrisen var sent ute fick hon en utmärkt plats. Därtill utmärkt ljud och bild, bortsett från ett par små avbrott. I de två pauserna serverades man små intervjuer med dirigent, regissör, huvudrollsinnehavare m.fl. ledsagad av Natalie Dessay, som dock var så hispigt uppåt att Operatrisen tröttnade.

Peter Grimes är verkligen en bra opera. Stark text, stark musik, starkt ämne. Det krävs en del av åskådaren/lyssnaren men man får sin belöning.

Operatrisen kände inte till sångarna sedan tidigare men de var genomgående bra, såväl vokalt som sceniskt och dramatiskt övertygande också i närbild. Anthony Dean Griffey i titelrollen gjorde dock Operatrisen förvirrad då han såg ut som Bryn Terfel. Scenens fond, tillika en del av spelplatsen, var ett hus som rörde sig framåt och bakåt, för att krympa rummet eller expandera det. Några ensembler sjöngs också av personer placerade i fönster- och dörröppningar i huset.

Det finns så många kansken och på Operatrisens biljett står det "Kanske en ny opera". Har Operatrisen missförstått föreställningens titel, har någon annan gjort det eller är det ytterligare en sida av den osäkerhet gregor Bergman håller ett brandtal för som inledning? Som om det skulle spela någon roll. Sångarna presenterar sig, publiken får ge förslag på ett namn och något personen kan ägna sig åt och så får vi höra kantaten Märta skurar. Sedan växlar "arior" och ensembler där publiken bidrar med platser, namn, tidpunkter, känslor och annat. Det är starka känslor i protesaffären, en hyllning till tandhygienisterna (Sara Wilén), stor dramatik kring något halvätet i kylskåpet (Ulrika Skarby), en operett om en numismatikerklubb som ska inspekteras av en styck Putin (Mette Adolfsson), en mycket modern opera av upprepningar o.s.v. Publiken skrattar mest hela tiden för tyngdpunkten ligger på det roliga och det fungerar. Ibland kan Operatrisen sakna allvaret men rätt som det är dyker det upp. Ulrika Skarby kan vända på en femöring och få till ett djup där man minst anar det, liksom Karl Rombo som övertygar som osäker student som fasar för sitt betyg.

Musiken är överlag tämligen enkel, just för att improvisationsmomentet ska fungera. Det skulle vara roligt att se minst en föreställning till, just för att få veta hur mycket som är "ren" improvisation och hur mycket som är förberett. Men stämningen är mycket tillåtande och tappade toner och textrader bekymrar ingen -- inte heller det faktum att operan om Marys sista dagar inte slutar med Marys död, och då finns det ändå två Mary på scen.

De längsta inslagen är just Marys död (publikens bidrag: namn - Mary, sätt att dö - giljotin) och så det som kanske är en opera. Det blir en historia om drömmar som gått i uppfyllelse och inte alls är så bra på riktigt, och drömmar som inte kan gå i uppfyllelse. Det är trevande kärlek och personlig tragedi och det är bitvis riktigt bra. Här medverkar alla men Fredrik af Klint spelar en mycket undanskymd roll; var det väckarklockan som var höjdpunkten, månne?

Tråkigt nog var det bara knappt halvfullt på teatern och Operatrisen hoppas att fler hittar dit om det blir fler föreställningar.

Nej, så väl var det inte men många. I lördags gick Operastudio 67/ Stockholm Operastudios stora jubileumsgala av stapeln på Nybrokajen och det var en mängd minglande människor som Operatrisen inte kände igen och så några hon kände igen -- Michael Weinius, Kristina Hansson, Tomas Schuback, Thomas Lander m.fl.

Programmet var en lång och ganska varierad räcka örhängen:

Det bestående intrycket är något blandat med en övervikt åt det negativa hållet, tyvärr. Faktum är, att Operatrisens förväntningar inte infriades. Var det akustiken? Var det höstens virus? Var det något annat? Men flera av favoriterna var inte alls på den nivå Operatrisen vant sig vid. Generellt var det så att de större rösterna lät förvånande lite.

Tove Dahlberg var charmig och söt som vanligt men Operatrisen kan inte förstå att hon kan räknas som mezzosopran -- det låter solklart sopran i hennes öron. Koloraturerna var snabba men samtidigt suddiga så att endast ett antal bänkrader från scenen hade de förlorat konturerna.

Emma Vetter hade en fantastisk klänning som Senta och gjorde den arian mycket bra men Vissi d'arte var en besvikelse. Hon hamnade i det där mellanläget av att inte låta så maffigt som man kan önska men inte heller ha de där skira pianissimona sådan röster oftast saknar.

Anna Larsson var nog den största besvikelsen, kanske just för att Operatrisen tycker att hon brukar vara så bra. Här hördes ingenting av den vanliga mörka mjukheten i rösten och fraseringen kändes dessutom lite kantig. Därtill bar hon den märkligaste klänning Operatrisen någonsin sett, tyvärr inte märklig i positiv bemärkelse.

Däremot kan Ingrid Tobiasson bära sin hovsångersketitel med högburet huvud -- hon sopade banan med de unga och lovande och även med världsstjärnan och fick kvällens längsta och intensivaste applåd efter sin aria ur Sapho. Det var lugn och intensitet och även om hennes höjdtoner kanske inte var världens vackraste var de fulla av liv.

Bengt-Åke Lundin fick också en rejäl och välförtjänt applåd -- han gör flygeln till en hel orkester och får fram klanger som få. Dessutom syntes det hur roligt han hade.

Foto: Alexander Kenney

Hans och Greta marknadsförs som en barnopera och ett lämpligt sätt att introducera barn i operans fantastiska värld men Operatrisen ställer sig ändå en aning undrande till detta. Naturligtvis är en saga något som förknippas med barn men denna uppsättning lämnar en del att önska, kanske även operan som sådan.

Ouvertyren spelar hovkapellet till en belyst ridå, vilket inte skulle vara något att invända mot om det inte vore för att det har blivit så ovanligt. Nu, när det ständigt händer något under ouvertyren framstår det som ganska märkligt. Detta är dessutom en lång ouvertyr, som visserligen är spännande men Operatrisen förmodar att barnen har blivit lovade att få se saker och ting och förnimmer en viss rastlöshet.

Så går ridån upp - till en grå och trist och fattig värld med en sned soffa. Det är en märklig blandning av nutid och dåtid som visas upp. Barnens kläder är såväl 1950-tal som 2000-tal, föräldrarna någon form av lätt alkoholiserad(?) white trash men mjölk dricks ur flaska från mycket länge sedan, eller, förresten, det är kanske en engelsk mjölkflaska, de har väl sådana nuförtiden också? I Sverige framstår det dock som en tidsmarkör för "längesedan". Första akten utspelar sig i hemmet och känns alltför lång, kanske beroende på att det är mycket svårt att höra texten. Orkestern är närmast wagneriansk och mycket av sången är i ett mellanläge som har svårt att nå ut över klangmassan. Operatrisen önskar att textmaskinen hade använts, även om det sjungs på svenska, även om det riktar sig till barn.

Väl ute i skogen dyker färgerna upp, även barnens kläder går från grått till färgglatt, t.o.m. dockan får färg. Det är effektfullt men samtidigt något som kanske är mer för vuxna än för barn? Sådana effekter finns på fler ställen och ibland går det ganska fort. I häxans godisfabrik (för det är det det rör sig om här, pepparkakshuset är ett rosa kvinnobröst krönt av en röd bröstvårta som också blir till karamellkokningskärl -- men i texten tycker sig Operatrisen höra "ugn" som benämning) hänger stora rosa klumpar som Operatrisen funderar över om de kan vara stiliserade inälvor -- tills hon inser att det är kanderade barn. När förtrollningen bryts faller dessa ned och i deras ställe dyker det upp riktiga, levande barn (kör från Adolf fredriks Musikklasser) men en rosa klump hänger kvar och Operatrisen beklagar det barn som inte återfick sin rätta gestalt...

Att häxan här är kompletterad med en figurant, vilket möjliggör snabba "förflyttningar" och "omöjliga" entréer och sortier är något Operatrisen tycker kunde ha utnyttjats ännu mer. Det blir i alla fall roligt under applådtacket där den ickesjungande häxan på sitt sätt stjäl showen från Magnus Kyhle som tagit sig igenom det märkliga partiet med äran i behåll (det är skrivet för en mezzosopran men antalet H precis under höga C är rejält tilltaget).

Hans och Greta sjungs av Susanne Vegh respektive Johanna E. Martell, student vid Operahögskolan i Göteborg, och de passar bra ihop, såväl sceniskt, som röstligt. Möjligen ser Vegh lite för mycket ut som Masarin, det är något karikatyraktigt över kostymen. De sjunger bra båda två men, som sagt, det är inte så lätt att höra texten. Martell har en vacker röst med viss fyllighet även på höjden men Operatrisen tror att hon hoppade över någon av höjdtonerna till förmån för ett lägre alternativ.

Föräldrarna är Agneta Lundgren och Gunnar Lundberg och Operatrisen tycker att de både låter och ser för gamla ut för sina munderingar i denna uppsättning. De är inte heller några riktiga favoriter för Operatrisen.

John Blund sjungs av Karin Ingebäck och Gryningslärkan av Sara Sandström från Operahögskolan i Stockholm. Operatrisen tycker att det är lite märkligt att dessa partier inte sjungs av en och samma sångerska, med tanke på hur lika de känns vokalt och hur korta deras respektive arior är.

Problemet med själva operan är nog att tiden hos häxan är så pass kort. I den traditionella Grimm-versionen är det där tyngdpunkten ligger, här är det snarare i introduktionen. Själva nedlurandet av häxan i grytan/ugnen går väldigt fort och plötsligt är det slut. Det är också lite oklart om föräldrarna vill att barnen ska ge sig av (hos Grimm är det ju så att barnen blir ledda ut i skogen men hittar hem en första gång) på riktigt eller om det mest är ett skämt, vilket tycks vara fallet på slutet, som i alla fall är gott, även om polkagrisklubborna ser lite för pappaktiga ut.

Recensenten på Teaterstockholm.se efterlyste mer godis och det gör Operatrisen också, men inte bara mer utan också bättre kvalitet. När man gör opera för barn ska man inte bara göra en bra föreställning, man ska skapa nya operaälskare, nya operasångarwannabes och då krävs det något alldeles extra.

I fredags var det dags att återse La traviata men denna gång med andra sångare. Operatrisen läser om sin gamla recension och konstaterar att en hel del stämmer, dessvärre. För inte heller detta var någon sångarnas kväll. Anders Larsson agerade på scen medan Germonts parti sjöngs av Marcus Jupither. Ibland glömde Operatrisen faktiskt bort att det inte var en och samma person så på det viset fungerade det bra. Jupither har en mycket bra röst men han "burkar" väldigt mycket och klangen blir matt.

Jonas Degerfeldt lät betydligt bättre än Tito Beltran men han duckade för höjdtonerna och Operatrisen tycker inte om att bli snuvad på konfekten.

Men den stora besvikelsen var Maria Fontosh. Hon är en av Operatrisens favoriter men i år är det något som inte stämmer , eller så har Operatrisen otur med föreställningarna. Det annonserades inte något om sjukdom eller liknande och den slutsats Operatrisen kan dra är att Violetta inte är ett parti som passar Fontosh. Visserligen är Violetta ett knepigt parti; ska det sjungas av en kvittrig sopran som gör "Sempre libera" lekande lätt eller av en lite tyngre röst, vilket passar bättre i duetten med Germont och i "Addio del passato"? Fontosh hamnar någonstans mittemellan och breddar rösten för att låta dramatisk men förlorar flexiblitet och höjd. Hon klipper fraser och gör en mycket lång förberedelse för ett högt Ess -- som inte kommer, vilket hördes redan från början. Dessutom var hennes skådespeleri stelt och bitvis faktiskt riktigt dåligt och det slut på Violetta/Germont-duetten som Operatrisen fann lysande i våras blev bara tafatt och platt.

Nej, den här föreställningen blev en besvikelse men Operatrisen älskar fortfarande La traviata -- och hyser höga tankar om Maria Fontosh.

En av Operatrisens första känslor efter att ha sett föreställningen är att hon hade velat ha mer av Zarah (och mer av Ulrika Tenstam). Det känns som om de andra historierna tar så stort utrymme att hon försvinner en aning, eller blir plattare än vad hon skulle behöva vara. Så mycket annat i fokus att fokus försvinner. Visserligen är det väl inte primärt historien om Zarah Leander man vill berätta, utan snarare om motsättningen mellan konst/liv/politik och en på sätt och vis extrem men ändå inte så väldigt avlägsen tid.

Operan är uppbyggd av en lång rad korta scener med varierande tidsavstånd emellan, från 1920-tal till tidigt 1940-tal, och man får följa flera olika personer under denna tid. Zarah lockas från Wien till Tyskland med löften om att få göra ett stort antal filmer och dessutom sagolika summor i betalning men det himmelrike hon erbjudits visar sig ha flera baksidor. Joseph Goebbels (Henrik Holmberg) är inledningsvis en hämmad och plågad student med författardrömmar som har ett förhållande med en frimodig studentska, Judith Rosenbaum (Madelaine Wibom) som honom ovetandes är judinna. När detta går upp för honom - och när det går upp för henne vart han är på väg - inleds ett nytt skede. Tyvärr fungerar inte denna historia särskilt bra. Det blir för mycket av schabloner och Judith ser dessutom så barnslig ut att hennes handfasta försök till förförelse blir lite obehagligt. Det blir också lite för övertydligt att den som symboliserar Det Judiska fått namnet Judith.

Florian Richter (Olle Persson) är Zarahs motspelare i flera filmer och får vara den som kritiserar den politiska väg Tyskland vandrar, även om han spelar med ett tag han också. Han tycks älska både Zarah och Judith men det är Judith han väljer och faktiskt gifter sig med.

Därtill finns en SA-officer och hans moster som har en minst sagt underlig relation och Magda Goebbels (Matilda Paulsson), Goebbels fru, som driver honom närmast till vansinne.

Scenerna "klipps ihop" à la film och filminspelningsscener förekommer vid flera tillfällen. De blir som drömlika sekvenser med en suggestiv musik, som bryts av att Zarahs "riktiga jag" bryter igenom den roll hon ska spela.

Musiken är inte det minsta renrasig - det är pastisch på den musik som förknippas med Zarah Leander och på propagandamusik från Tredje Riket, det är wienervals, klezmer och modern musik som man förväntar sig att sådan ska låta. Det är skira körpartier och hätska utrop och böljande filmmusik. Och allt är skrivet av Anders Nilsson, det är ingen "äkta" musik från tiden man får höra. Operatrisen blev positivt överraskad - vissa partier är väldigt vackra, andra suggestiva och ytterligare några är mycket starka, däribland en duett mellan Florian och Judith, som för Operatrisen framstod som en av höjdpunkterna i föreställningen.

Sångarna är överlag bra men Ulrika Tenstam är faktiskt fantastisk. Hennes röst är nästan Zarahmässigt låg och hon använder sig av alla register och färger. Hon är också en närmast portträttlik Zarah. Operatrisen vill bara ha mer, som sagt. Olle Persson är bra, som alltid, och Henrik Holmberg är en synnerligen osympatisk Goebbels. Madeleine Wibom gör här sin första stora roll i Sverige efter ett antal år i Schweitz och hon låter mycket bra, särskilt i den nämnda duetten. Sceniskt övertygande är hon dock främst i första aktens final, där hon för döva öron försöker berätta vad det är som händer i Tyskland. Kören utnyttjas flitigt för att skapa motsättningar i scenerna, såväl scensikt som musikaliskt, och de gör det mestadels bra men det finns en viss osäkerhet vad gäller insatserna, vilket ibland bryter stringensen.

Det är en mycket stor produktion vad gäller teknik och kostym; på scenen används tre lyftbord som höjer och sänker människor och rekvisita på löpande band och kostymbyten sker mest hela tiden - kören har nog fyra och Zarah själv minst sju, de flesta kreationer som anstår en Stjärna.

Programbladet måste också nämnas. Folkoperans program är i en klass för sig men detta är nog det bästa Operatrisen sett. Ett nummer av Vecko(?)Journalen med autentiskt annonsmaterial från slutet av 1930-talet och sepiatonade bilder. Festbilder av "Zarah" blandas med bilder av den verkliga Zarah och Operatrisen njuter.

Nåväl, föreställningen inleds och avslutas med att Zarah vänder sig direkt mot publiken, som om det var en frågestund, eller möjligen intervju - nej, kanske ett avsnitt av Här har du ditt liv - och får frågor som hon både besvarar och viftar bort: hon är sångerska, det andra är mer eller mindre oväsentligt för henne. Sådana inslag är en fin balansgång men den blick, det ansiktsuttryck Ulrika Tenstam har när hon uttalar de sista orden ger Operatrisen gåshud; där finns så många känslor koncentrerade.

Regin är ganska märklig och otydlig. Det är uppslag som tas tillvara halvt om halvt och det är rörelser som förmodligen är betydelsebärande men som istället framstår som ganska tafatta försök. Slutbilden är de tre kvinnorna i centrum och männen i periferin men det känns som ett ganska påklistrat systraskap. Om det är så att det är Don Giovanni som har förlöst dem så ter det sig för Operatrisen obegripligt hur detta har gått till.

Men det finns en del spännande inslag: "Vedrai carino" sjungs av en Zerlina (Elisabeth Haglund) sittandes grensle över Masetto (Johan Schinkler) med sidoblickar mot Don Giovanni (Jeremy Carpenter), som för att visa att hon har valt och för att demonstrera vad han går miste om. Men när Masetto bär ut henne är det sorg i hennes ögon, har hon verkligen valt rätt? På så sätt blir Zerlina betydligt mer intressant än vanligt.

Don Ottavios (Fredrik Strid) frustration över Donna Annas (AnnLouice Lögdlund) velighet är också mycket påtaglig och det känns som om det är mycket, mycket nära att hon får en örfil på slutet, att han verkligen får lägga band på sig under finalens duettparti.

Och Donna Elvira (Emma Vetter) får vara det nav i föreställningen som Don Giovanni inte riktigt är. Hennes hämndutrop framstår i stunden som ett motto för föreställningen men hon kastas fram och tillbaka av sina känslor och utvecklingen i "Mi tradi" är fenomenal, så mycket kärlek som finns där på slutet.

Vokalt är det blandat. AnnLouice Lögdlund har en häftig röst men för lokalen och rollen passar den inte särskilt bra. Det blir starkt, vasst och kränger hit och dit och "Non mi dir" förlorar sin briljans. Hennes röst blandar sig inte heller särskilt väl med de andras i ensemblerna. Emma Vetter låter å andra sidan mindre än väntat men hon låter bra och hennes "Mi tradi" blir föreställningens höjdpunkt. Elisabeth Haglund är en mycket bra Zerlina med en röst som bär ut även i de ensembler som ligger otacksamt till, med de två tyngre rösterna unisont i överstämman.

Jeremy Carpenter är ganska blek även vokalt sett och hans ursprung blir problematiskt i recitativen som blir entoniga då han inte fraserar efter ordens vikt. Han hinner heller inte med texten i de snabbaste partierna. Anders Kjellstrand låter ganska bra och betydligt mer än Operatrisen väntat sig efter att ha hört honom i våras. Men det är kanske en tacksam lokal för honom.

Fredrik Strid framstår som en betydligt mer rutinerad Mozartsångare än de övriga med en tydlig frasering och dessutom en mängd utsmyckningar i ariorna. Faktum är, att det blir lite för mycket av det goda, men samtidigt är det roligt när någon vågar sjunga Mozart på det sättet, vilket sannolikt är betydligt mer "korrekt" om man vill att det ska låta som när det begav sig. Johan Schinklers röst är imponerande och hans utseendemässiga förändring är slående - kan det verkligen vara samma person som gör både Masetto och Kommendören?

Den rejält nedbantade orkestern fungerar ganska bra utom i ouvertyren där det blir klent och lite spretigt.

Operatrisen fick ännu en chans efter ett antal missade föreställningar på Orionteatern och det är hon glad för. Ljum sommarkväll och fantastisk musik bland grönskande träd. För ja, Mozarts musik är bra och den inspelning som används är faktiskt mycket bra, även om Operatrisen har några invändningar vad gäller tempi men det är irrelevant.

Själva föreställningen då? Det börjar bra med en till oigenkännlighet förklädd Despina som sköter en mycket primitiv "textmaskin" under den inledande vadslagningen (ouvertyren är förflyttad till andra akten). Alla förstår vad det går ut på, alla har roligt. Och det fortsätter med att alla har roligt, för skådespelarnas rörelser begränsas inte av att de sjunger (oavsett hur man ser på saken, det är omöjligt att under en längre stund hoppa jämfota och sjunga bra samtidigt), vilket ger stora möjligheter till fart, fläkt och komik. Det klättras och klängs, det stås staty som sedan välts och släpas bort (Come scoglio) och dessutom får publiken se en spritt språngande naken Ferrando som försöker beveka en påbyltad Fiordiligi. De sexuella anspelningarna är oförblommerade och på gränsen till alltför påträngande; första aktens final är en veritabel orgie där alla försöker tillfredsställa sig men inte med varandra utan snarare med allsköns föremål ur scenografin och rekvisitan.

Ibland mimar aktörerna med i sången men oftast inte, oftast får den fungera som en blandning av tankar, känslor och utrop men ibland mest som något att röra sig till. Att det verkar som om vem som "är" Fiordiligi respektive Dorabella växlar förvirrar Operatrisen en aning men samtidigt spelar det inte någon roll. Det här är inte opera, det är en dans-, mim- och showföreställning till operamusik. De friheter Lars Rudolfsson tagit sig är stora; mycket är struket, ouvertyren ligger som sagt i andra akten och till applådtacket är det Fiordligis aria Per pietà som spelas.

Det intressanta är egentligen vad som uppstår när man går emot musiken; när den förtröstansfulla Soave sia il vento i stället är helt uppgiven från flickornas sida. Fiordiligi (?) försöker ta livet av sig på allehanda sätt och måste hindras av Don Alfonso, medan Dorabella (?) långsamt promenerar av scenen och måste hämtas tillbaka igen och igen.

Och det är i ånger och hopplöshet det hela tycks sluta. "Förlåt mig" vädjar inspelningens Fiordiligi och flickorna vänder sina f.d. pojkvänner ryggen. Ingen glättig slutkläm här inte.

En mycket varm sommarkväll gick Operatrisen och såg Monteverdis L?Orfeo på Drottningholms Slottsteater. Denna opera räknas som en av de allra första och Operatrisen måste erkänna att om hon sett den då det begav sig hade hon nog tänkt att "opera, nja, det är nog inget för mig". Det är inte så att Operatrisen inte uppskattar tidig musik, det gör hon, men det här är för mycket, för statiskt, för... segt.

Kanhända är det värmen, kanhända är det Operatrisens endast rudimentära kunskaper i italienska språket, men svårt att följa med har hon, om det nu är något mer att följa med i än den klassiska Orfeusmyten, och svårt att upprätthålla intresset och engagemanget.

Det är vackra tablåer men Operatrisen känner inte något. Det är bilder av sorg men inget på riktigt. Är det för att spelstilen ska anknyta mer till den ursprungliga, eller är tanken att det avskalade, rena, ska leda längre? Samtidigt är det mycket tydligt att allt är genomtänkt och väl avvägt; grupperingen av människor är välbalanserad, liksom sången. Samtliga sångare såväl sjunger som agerar bra men det försvinner ändå i en anonymitet, där Orfeus (Rickard Söderberg) är den enda som verkligen sticker ut, kanhända förstärkt av att de övriga växlar mellan solistiska och körbetonade insatser.

Operatrisen önskar att hon kunnat instämma med andra hon hörde på väg från teatern: "vilken fantastisk föreställning" men tyvärr, det får bli "vilken fantastisk föreställning... för någon annan".


P2 direktsänder föreställningen nu på lördag kväll kl. 19.30 och har dessutom ett Orfeustema den här veckan.

Häromkvällen tittade Operatrisen på Charlotte Engelkes föreställning Miss Very Wagner på TV. Operatrisen är inte någon wagnerian och har ett lite blandat förhållande till hans verk. Kanhända har hon aldrig avsatt den tid som faktiskt krävs för att ta sig ned en bit genom lagren. Ringen uppskattar hon dock mycket.

Nåväl. I denna TV-version snabbspolas vissa delar av föreställningen och Operatrisen saknar lite av sammanhanget och mycket av stämningen som måste ha funnits på teatern. I TV blir det förmodligen lättare att se och höra bristerna än förtjänsterna, även om Operatrisen sitter fascinerad stora delar av tiden. Men det är ojämnt. En del av skämten faller platt till marken och får Operatrisen att längta efter Anna Russel, vars tjugominutersgenomgång av Ringen saknar motstycke. Och även om det av många ses som en rolig föreställning ser Operatrisen också något mycket sorgligt.

Den röda tråden är "how a good soprano behaves" och exemplen är Senta, Elsa Isolde och Brünnhilde. Kommentarerna är bitska med feministisk infallsvinkel men identifikationen är samtidigt total. Kvinnan som vill vara tillags men ändå absolut inte. Kvinnan vars drömmar krossas. Kvinnan som går under på ett eller annat sätt. Analysen är ganska grund men bitvis träffande och visuellt är det vackert men sångligt är det värre. Wagner kräver mycket av sina sopraner och Engelkes gör vad hon kan för att hennes sång inte ska jämföras med en Wagnersoprans men det blir knepigt. I alla fall när Isoldes Kärleksdöd med Birgit Nilsson (?) spelas i bakgrunden. Då längtar Operatrisen efter originalet.

Men den där sorgen håller ändå fast Operatrisen, som blir berörd. Och ångrar att hon inte kom iväg till teatern.