Sì och så
Dirigenten gör entré med ett brak och Operatrisen tror för ett ögonblick att någon ramlat ned från första raden men när ouvertyren börjar känner hon hur själen så smått börjar renas av de Mozartska böljorna. Mozart, Bach och Händel kan ha den effekten på Operatrisen. Ridån går upp och det börjar bra med febril aktivitet: i en trädgård förebereds ett bröllop, ett dubbelbröllop. Operatrisen uppskattar idén, liksom hon kommer att uppskatta ett antal andra idéer under föreställningens gång men efter ett tag kommer nyhetens behag att bytas i något annat, en längtan efter något mer än idéer och infall, kanske. Något mer bestående.
Così fan tutte är en problematisk opera med knepigt slut och sensmoral. Kvinnor är enormt lättlurade och lätta på foten, män är elaka kräk som gör allt för att lura dem. Och hur ska man hantera att alla utklädnader fungerar så bra, om man nu inte gör riktig buskis av det, alternativt något ironiskt där Fiordiligi och Dorabella är betydligt mer medvetna om vad som faktiskt sker? Men hur gör man då med texten? Och musiken som är för vacker för att bara få vara yta och kuliss, ska Fiordiligi bara spela sina starka känslor? Operatrisen vet varken ut eller in.
I den här uppsättningen är det i alla fall den erotiska aspekten som betonas men det är en mycket skämtsam erotik. Flickorna måste fläkta sina blossande underliv medelst ihärdigt kjolviftande när de sjunger om sina underbara pojkvänner och sedan är det ett par trosor (rejäla, vita, bomull) som Guglielmo har som trofé att visa Ferrando. Och kören får bilda par (för den politiska korrekthetens skull (?) även samkönade sådana) som ägnar sig åt varandra i upplysta tält.
Nåväl. Männens entré bör tilltala dem som anser att Peter Mattei är operagudens gåva till kvinnorna -- från att vara iklädda badlakan byter de om till frack inför bröllopet. Och Mattei som Guglielmo vinner över Degerfeldt som Ferrando, såväl vokalt som i fysik, om nu någon undrar. Det är han som är stjärnan, tillsammans med Maria Fontosh (Fiordiligi), enligt alla recensenter samt i publikrespons. Operatrisen vill dock slå ett slag för Susanne Vegh som Dorabella. Dorabella är inte en bravurroll utan en sekundant och motpol till Fiordiligi, vilket gör att det inte är så lätt att ta andan ur någon publik. Det gör inte heller Vegh men hon sjunger väl och vackert och hon är verkligen närvarande på scen och i sin roll. Fontosh, däremot, imponerar i de svåra ariorna men slarvar samtidigt på några ställen, vilket skämmer helhetsintrycket och det känns också som om hon måste fokusera mer på sångtekniken än tidigare när Operatrisen sett henne och varit odelat positiv i sitt omdöme.
Peter Mattei glänser som sagt vokalt och även sceniskt. Det ser ut som om han har väldigt roligt i sitt rollspel och utklädnaden förändrar verkligen hans utseende, faktum är, att hippieutstyrseln är den bästa Operatrisen sett vad gäller att förändra utseendet hos männen; att den sedan är groteskt ful kanske man får lov att acceptera. Jonas Degerfeldt gör sin Ferrando bra men blir ändå lite blek vid Matteis sida.
Gunnar Lundberg som Don Alfonso är svår att få något grepp om, man förväntar sig något mer av den som sätter i gång och styr skeendet. Hilde Leidland är på något sätt en typisk Despina men hon hörs bitvis väldigt dåligt över orkestern, det är främst när hon kommer upp till passagiot det glimmar till rent vokalt.
Som helhet är Operatrisen lite besviken, samtidigt som hon har resignerat en aning vad gäller denna opera. Och att Maria Fontosh inte levde upp till hennes (kanske alltför) höga förväntningar spär på det hela. Nåväl, det är bitvis underhållande och Mozart är alltid Mozart.
Così fan tutte är en problematisk opera med knepigt slut och sensmoral. Kvinnor är enormt lättlurade och lätta på foten, män är elaka kräk som gör allt för att lura dem. Och hur ska man hantera att alla utklädnader fungerar så bra, om man nu inte gör riktig buskis av det, alternativt något ironiskt där Fiordiligi och Dorabella är betydligt mer medvetna om vad som faktiskt sker? Men hur gör man då med texten? Och musiken som är för vacker för att bara få vara yta och kuliss, ska Fiordiligi bara spela sina starka känslor? Operatrisen vet varken ut eller in.
I den här uppsättningen är det i alla fall den erotiska aspekten som betonas men det är en mycket skämtsam erotik. Flickorna måste fläkta sina blossande underliv medelst ihärdigt kjolviftande när de sjunger om sina underbara pojkvänner och sedan är det ett par trosor (rejäla, vita, bomull) som Guglielmo har som trofé att visa Ferrando. Och kören får bilda par (för den politiska korrekthetens skull (?) även samkönade sådana) som ägnar sig åt varandra i upplysta tält.
Nåväl. Männens entré bör tilltala dem som anser att Peter Mattei är operagudens gåva till kvinnorna -- från att vara iklädda badlakan byter de om till frack inför bröllopet. Och Mattei som Guglielmo vinner över Degerfeldt som Ferrando, såväl vokalt som i fysik, om nu någon undrar. Det är han som är stjärnan, tillsammans med Maria Fontosh (Fiordiligi), enligt alla recensenter samt i publikrespons. Operatrisen vill dock slå ett slag för Susanne Vegh som Dorabella. Dorabella är inte en bravurroll utan en sekundant och motpol till Fiordiligi, vilket gör att det inte är så lätt att ta andan ur någon publik. Det gör inte heller Vegh men hon sjunger väl och vackert och hon är verkligen närvarande på scen och i sin roll. Fontosh, däremot, imponerar i de svåra ariorna men slarvar samtidigt på några ställen, vilket skämmer helhetsintrycket och det känns också som om hon måste fokusera mer på sångtekniken än tidigare när Operatrisen sett henne och varit odelat positiv i sitt omdöme.
Peter Mattei glänser som sagt vokalt och även sceniskt. Det ser ut som om han har väldigt roligt i sitt rollspel och utklädnaden förändrar verkligen hans utseende, faktum är, att hippieutstyrseln är den bästa Operatrisen sett vad gäller att förändra utseendet hos männen; att den sedan är groteskt ful kanske man får lov att acceptera. Jonas Degerfeldt gör sin Ferrando bra men blir ändå lite blek vid Matteis sida.
Gunnar Lundberg som Don Alfonso är svår att få något grepp om, man förväntar sig något mer av den som sätter i gång och styr skeendet. Hilde Leidland är på något sätt en typisk Despina men hon hörs bitvis väldigt dåligt över orkestern, det är främst när hon kommer upp till passagiot det glimmar till rent vokalt.
Som helhet är Operatrisen lite besviken, samtidigt som hon har resignerat en aning vad gäller denna opera. Och att Maria Fontosh inte levde upp till hennes (kanske alltför) höga förväntningar spär på det hela. Nåväl, det är bitvis underhållande och Mozart är alltid Mozart.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Var och såg föreställningen i söndags och håller med dig om det mesta, särskilt det du säger om Vegh. Fontosh har jag inte särskilt bra koll på, men noterade också att hon var lite ojämn. Tack för en trevlig blogg!
Trackback
