Operatrisen

Operatrisen tycker att namnet på denna konsertserie är så lustigt. Varför svengelskan? Och när serien nu inkluderar såväl mezzosopraner och barytoner som altar? Men vad spelar namnet för roll så länge konserterna är bra.

Nu har serien i alla fall fått en tjusigare hemsida.

SvD:s operapris 2008 går till Mats Ek för iscensättningen av Glucks Orphée på Kungliga Operan. Här kan man läsa mer om detta och här är Operatrisens recension av föreställningen.

Nu har det varit premiär för årets samarbete mellan Operahögskolan och Drottningholms slottsteater: Haydns buffaopera Livet på månen. Som vanligt lightdebatteras kombinationen turistmålsteater och elevföreställning (denna gång är det dock mer nyanserat än förra året) men denna gång med tillsatsen årets nyhet på Drottningholm: TEXTMASKIN.

Operatrisen kommer troligen inte att se denna föreställning men läser i alla fall recensionerna: SvD, Expressen, DN.

I senaste numret av Tidskriften Opera får KO:s Falstaffuppsättning i allmänhet och regissören och affisch-Falstaff i synnerhet en riktigt dålig recension. Operatrisen har inte sett föreställningen och kan därför inte uttala sig men det var ändå något unket över texten.

Operatrisen såg nyligen Kungliga Operans äldsta uppsättning för andra eller tredje gången och konstaterar att den är betydligt bättre än många färskare diton. Det kan ha att göra med hennes förkärlek för historiska miljöer; det kan också vara så att den är riktigt bra.

Det är en ganska lång opera men det är inte förrän i tredje akten detta börjar kännas, dessförinnan är tempot högt och handlingen medryckande.

Ouvertyren sägs vara en illustration av Fältmarskalkinnans och Octavians kärleksnatt där man också ska kunna höra orgasmerna; märkligt då, att när ridån går upp är de så kyskt påklädda, om än i nattkläder... Nåväl, Operatrisen önskar sig inte nakna sångare men kanske lite mer oordning? Fältmarskalkinnans sovrum är i alla fall en 1700-talsdröm i guld, bolster och snirkligheter, liksom Sophies hem är en anslående syn med sina vita marmortrappor och kostymerna är praktfulla och eleganta.

Hillevi Martinpelto är både magnifik och känslig som Fältmarskalkinnan, även om hon någon gång ter sig en aning för "tantig" för Operatrisens smak - Fältmarskalkinnans sorg är ju att hon börjar bli gammal, men hon är bara lite drygt 30, såvitt Operatrisen kan minnas.

Matilda Paulsson som Octavian är något ojämn - ibland låter hon väldigt bra, ibland hörs hon knappt, kanske lite beroende på var hon står på scenen. Däremot undrar Operatrisen lite över hennes kroppsspråk - det har varit likartat i samtliga roller Operatrisen sett henne i och nu undrar Operatrisen om hon helt enkelt inte kan gå på något annat sätt, eller om alla regissörer/regiassistenter  ropar efter hennes kantiga, styltiga gång.

Ailish Tynan (Sophie) förvånar Operatrisen med att inte alls ha någon särskilt vacker röst, samtidigt som hon kan sväva på höjdtonerna till synes utan större ansträngning. Hennes scensminkning är inte heller tll hennes fördel, utan gör henne faktiskt ganska ful (hon ser bra ut på recital/portfoliofoton), vilket gör att Operatrisen har svårt att trollbindas likt Octavian, vilket är vad hon vill när hon ser denna opera.

Ketil Hugaas fungerar mycket bra som Baron Ochs, den liderlige drummeln som vägrar "antechambrera" och som är den stora förloraren i denna komedi med mörk botten.

Förra gången Operatrisen såg denna uppsättning sjöngs Octavian av Marianne Eklöf. Dennagång sjunger hon intriganten Annina och det är förunderligt hur hon kan få allt fokus under den ganska röriga levéscenen i första akten. Hon är överallt och Operatrisen vill bara se mer av henne.

Uppdaterat: Operatrisen har ändrat i denna text efter en kommentar. Hon var onödigt elak och borde ha förtydligat att detta gällde rollutseendet.

Operatrisen hittar saker i arkivet:

I lördags gick Operahögskolans årliga uppspel på Operan av stapeln, denna gång med undertiteln "My Way" och det var också den slagdängan som avslutade det hela - om än med den textmässiga ändringen "I'll do it my way" för att betona det här inte rörde sig om ett slut utan en början.

Detta uppspel är alltid lite knepigt, eftersom repertoaren väljs efter vad Operan haft på repertoaren på sistone och de ofta ganska dramatiska verken är inte alltid så lämpliga för de lyriska röster många av eleverna fortfarande har, som Birgitta Svendén skriver i programmet. De senaste åren har det rört sig om kortare scener som avslutats med stor applåd och viss omdukning på scenen, ett par gånger har också samma scen återanvänts, såväl regi- som kostymmässigt. Denna gång har dock regin blivit en annan, scenerna binds ihop av ett drömspelsartat koncept med matchande scenografi och helhetskänslan är betydligt bättre, samtidigt som det som ter sig enerverande redan från början återkommer om och om igen.

För att hjälpa de inte så orkestervana studenterna används endast den främre delen av scenen och många av scenerna är lagda så att de får sjunga rakt ut mot publiken. Trots detta har somliga svårt att bära ut över orkestern, även när den spelar ganska svagt. Detta är förmodligen en vane- och träningsfråga; förmodligen är det viss skillnad mellan hur det hörs ut i en under repetition nästan tom along och den vid föreställningen fullsatta.

Första akten är vigd åt Mozarts Così fan tutte, där fästmännen klätt ut sig till blinda. Det börjar någotsånär realistiskt men vartefter kommer liemannen på en kärra, Ferrando hamnar i en rullstol med dubbla droppflaskor och Operatrisen vet varken ut eller in. Det är nog tur att det inte finns textmaskin så att man inte blir skriven på näsan vad som egentligen sägs, för då ter sig vissa saker verkligen obegripliga. Det rör sig om en komedi men Operatrisen önskar mer djup i den, även om början av Fiordligis aria "Per pietà" är både allvarlig och vacker.

I andra akten går man från Tjajkovskijs Eugen Onegin till Puccinis Tosca via Stravinskijs Näktergalen och en utflykt till "Swing it, magistern".

Föreställningens höjdpunkt är slutscenen ur Tosca. Mira Åkerman Pyne har en imponerande röst, även om Operatrisen tycker att den låter lite instängd. Ulric Björklund har en för lyrisk röst för att egentligen sjunga Cavaradossi men han sjunger intelligent och vackert, vilket fungerer i detta sammanhang. Plötsligt är det på allvar, på riktigt och det är först här Operatrisen blir berörd. Och bilden när Tosca svävar upp mot Operans scentak är befriande, även om det är synd att förberedelsen syns så väl.

Och sedan blir det "My way" och det är roligt men inte helt lyckat, eftersom personerna med bäst operaröster inte alls klarar övergången till populärmusik och mikrofon, medan somliga visar sig - äntligen - låta riktigt bra.

Operatrisen har inte någon egentlig uppfattning om Polarpriset men Renée Fleming är i alla fall en av årets mottagare. Den/de andra är Pink Floyd.