Orphée på Kungliga Operan
Det börjar med att orkestern kommer in och sätter sig på ett podium, som sedan sänks ned i orkesterdiket. Samtliga är klädda i mörka kostymer och svarta hattar, så ock dirigenten. En signal: detta är inte en föreställning där de olika medverkande kategorierna har ett hierarkiskt förhållande. Inte heller ska kategorin kön appliceras: de kvinnliga orkestermedlemmarna har samma "manliga" kostymering.
Ridån går upp. Kören har samma klädsel som orkestern, även här samma för kvinnor och män, den enda som skiljer ut sig är Anna Larsson som Orphée: hon saknar nämligen hatt. Hon saknar hår också och sedan visar det sig att kören har samma skalliga maskering. I kören ingår också ett antal dansare. Samtligas rörelser är koreograferade men danarna får de mer avancerade bitarna.
Euridice ser ut som en bedagad Marilyn Monroe i gräslig klänning, Amor är en mumie, lindad så att hon inte kan gå själv, utan måste förflyttas av några dansare. (Och nog är det fascinerande hur de kan lyfta henne och lägga henne ned utan att hennes sånglinjer bryts.)
I andra akten är kören klädd i någon sorts "kvinno"kostymer; kjolar, långhåriga peruker. Färgen är vit, som kontrast mot första aktens mörker; första akten är nedstigandet i dödsriket, andra akten utspelar sig, åtminstone delvis, på de ljusa, saliga ängar som Dödsriket utgörs av. Men målet för vandringen är det torftiga vardagsrummet, blickarna får inte mötas och orden övertygar aldrig. Slutet är en resignerad tomhet.
Operatrisen förstår inte det här. Det är för intellektuellt, för många symboler som hon inte får in och för lite som griper tag på riktigt. Det skulle vara slutet då, och Orphées aria då Euridice fallit för hans blick (att C-dur kan vara så smärtsamt).
Anna Larsson är en av Operatrisens favoriter, som på sistone gjort henne en aning besviken och nu börjar det klarna vad det är som händer: Anna Larsson, med världens underbaraste altstämma, har tröttnat på detta röstfack och vill uppåt, upp mot mezzorollerna och på vägen förlorar hon mörkret, färgen, klangen, fylligheten. Koloraturerna går fort men de är inte stödda, rösten klingar anonymt jämfört med tidigare. Men sceniskt är hon verkligen bra.
Hejsan du!
Jag snubblade över dig idag och såg till min förtjusning att du recenserat mig som Orphée. Döm om min förvåning när jag läste att du genomskådat mig!!! Jag har länge gått och undrat hur länge det ska hålla innan någon offentligt talar om att jag håller på att fuska bort djupet i min röst! Jag vill bara gratulera att det finns en människa kunnig nog att höra detta i Sverige. (jag tror jag vet vem du är, du avslöjar dig genom att skriva om det visuella i första hand, he, he)
Om jag ska våga mig på en förklaring, så skulle jag vilja säga att det är absolut inte med flit, jag om någon vill inte offra min egenart, men i våras var jag helt ur fas. Jag jobbar mycket målmedvetet för att hitta tillbaka till bäckenbottens outgrundliga muskulatur, att föda två ungar mitt under pågående karriär är svårt, men det är ännu svårare att vänta till sen.
Känner mig avslöjad, men vill lugna dig, du ska få höra på avgrundar av djup i framtiden! (hemma är det jävligt bra)
Kram, Anna, contralto
Operatrisen är paff. Totalt paff. Om du som skrivit kommentaren ovan verkligen är Anna Larsson vet hon inte riktigt vad hon ska tro men ser verkligen fram emot (hör fram emot?) avgrunderna. För hon kan inte tro att det där som fick henne att falla pladask för bortåt tretton år sedan är borta.
Och ett litet tillägg: vem tror du att Operatrisen är IRL? Om du inte vill fortsätta samtalet här går det bra att skriva till [email protected].
