Operatrisen

Operatrisens kunskaper om operan La Gioconda är ganska begränsade men så mycket har hon förstått, som att det är en ganska rörig opera. I Södertäljeoperans uppsättning, i regi av Märit Bergvall, förstärks denna rörighet av en inte fullt genomförd kringhandling. Det är i själva verket en filminspelning av La Gioconda det rör sig om men gränserna mellan de två handlingsplanen är synnerligen otydliga och leder i Operatrisens ögon mest till att skapa en distans också där ingen distans bör finnas -- ser man en sångare som spelar La Gioconda (t.ex.) eller en sångare som spelar en sångare som spelar rollen? Kanhända är det bara kören som egentligen befinner sig i den yttre världen men Operatrisen vet inte.

Med dubbla handlingsplan är det logiskt att man får se hur scenen byggs för "Giocondahandlingen" men det blir märkligt när man omständligt bygger upp det som torde vara ett lager eller en avstjälpningsplats för gammal dekor. Operatrisen saknar en enhetlighet, ett sammanhang som bär historien som just en historia och inte bara ett antal scener, som i och för sig kan vara bra, och ett antal gestalter som det är svårt att få något grepp om, både i sig själva och i relation till de andra. Ändå är det nog en av Södertäljeoperans uppsättningar som har bäst och jämnast sångare.

Det bästa är kanske att inte fundera så mycket, utan ta till sig det som är bra och lämna det andra därhän. Låta sig fångas av Ingrid Tobiassons La Cieca som verkligen framstår som blind, dessutom med en scennärvao som få, imponeras av Mats Carlssons stämma och Angela Rotondos dramatik, glädjas med den glada barnkören som klättrar och sjunger med energi om än kanske inte så vackert. Och drömma sig in i Timmarnas dans där det plötsligt finns en hel palett av känslor.

Operatrisen försöker göra just detta men måste bara lägga till en sak: Annika Skoglunds händer. Den sortens viftande/takterande/vad det nu var hör inte hemma på en scen.