Operatrisen

Rossinis Resan till Reims är en förvuxen enaktare vars första del inte har så mycket till handling (utöver lite kärlek och svartsjuka) och vars andra del är en kavalkad av "nationalistiskt inspirerade" uppvisningsnummer. SvD:s recensent liknade detta vid Eurovision Song Contest och det ligger det en hel del i. En grupp människor på ett hotell bestämmer sig för att åka till en kröning men det finns inga vagnar och i stället får man hylla kungen där man befinner sig. I Operavox version, som tappat bestämningen "till Reims", rör det sig om en dokusåpa med en osympatisk producent, en sprudlande programledare och ett antal deltagare på jakt efter ära, berömmelse, pengar och kärlek -- eller helt enkelt ett annat liv än det gamla vanliga. 

Det hela inleds redan i foajén med skäll på produktionsteamet och att deltagarna anländer och väl inne i salongen får publiken instruktioner vad gäller applåder och annat, precis som vid TV-inspelningar. Illusionen fungerar sådär -- några av de grepp som ska vara nya har Operatrisen redan varit med om ett par gånger och nyhetens behag har dämpats. Applåderandet leds dock mycket rutinerat av en av körmedlemmarna. 

Bortsett från att Operatrisen inte känner sig som i en inspelningsstudio, fungerar omarbetningen oväntat väl. Regissören Märit Bergvall har utnyttjat schablonerna fiffigt och även på ett ställe lyckats vända Rossinis evinnerliga upprepande till sin fördel: programledaren får göra omtagning på omtagning vid inspelning av sin aria. Några strykningar skulle dock ha varit på sin plats i några av de längre numren. 

Operatrisen uppskattar Rossini men tycker att hans musik är som bäst när den är fartfylld, sprudlande och närmast överdrivet koloraturbemängd och det är naturligt att det är dessa avsnitt hon uppskattar mest också i denna föreställning, även om det är si och så med balansen i de större ensemblerna; alla sjunger så starkt som möjligt och röststyrkan (liksom nivån rent vokalt) varierar kraftigt i ensemblen.  

Rollerna är ganska skarpa karikatyrer (exempelvis demonproducent, hunsad fotograf, bimbo, frusökande bonde, oense äkta par, deppig sångerska) och de flesta av de medverkande gör dem bra, även om ett par av dem förblir lite bleka och anonyma, särskilt som kontrast till de andra. En som dock lyckas bra i det lilla är produktionens allt-i-allo som bara måste få meddela publiken att det är hon, hon och ingen annan, som ser till så att det hela flyter (vilket det mestadels inte gör).  

Som helhet är det bra, om än kanske lite långt, och Operatrisen går därifrån lätt förvånad: hennes ursprungliga invändningar kom faktiskt på skam. Faktum är, att detta var en betydligt roligare resa än Rossinis ursprungliga.