Zarah - beundrad och bespottad
En av Operatrisens första känslor efter att ha sett föreställningen är att hon hade velat ha mer av Zarah (och mer av Ulrika Tenstam). Det känns som om de andra historierna tar så stort utrymme att hon försvinner en aning, eller blir plattare än vad hon skulle behöva vara. Så mycket annat i fokus att fokus försvinner. Visserligen är det väl inte primärt historien om Zarah Leander man vill berätta, utan snarare om motsättningen mellan konst/liv/politik och en på sätt och vis extrem men ändå inte så väldigt avlägsen tid.
Operan är uppbyggd av en lång rad korta scener med varierande tidsavstånd emellan, från 1920-tal till tidigt 1940-tal, och man får följa flera olika personer under denna tid. Zarah lockas från Wien till Tyskland med löften om att få göra ett stort antal filmer och dessutom sagolika summor i betalning men det himmelrike hon erbjudits visar sig ha flera baksidor. Joseph Goebbels (Henrik Holmberg) är inledningsvis en hämmad och plågad student med författardrömmar som har ett förhållande med en frimodig studentska, Judith Rosenbaum (Madelaine Wibom) som honom ovetandes är judinna. När detta går upp för honom - och när det går upp för henne vart han är på väg - inleds ett nytt skede. Tyvärr fungerar inte denna historia särskilt bra. Det blir för mycket av schabloner och Judith ser dessutom så barnslig ut att hennes handfasta försök till förförelse blir lite obehagligt. Det blir också lite för övertydligt att den som symboliserar Det Judiska fått namnet Judith.
Florian Richter (Olle Persson) är Zarahs motspelare i flera filmer och får vara den som kritiserar den politiska väg Tyskland vandrar, även om han spelar med ett tag han också. Han tycks älska både Zarah och Judith men det är Judith han väljer och faktiskt gifter sig med.
Därtill finns en SA-officer och hans moster som har en minst sagt underlig relation och Magda Goebbels (Matilda Paulsson), Goebbels fru, som driver honom närmast till vansinne.
Scenerna "klipps ihop" à la film och filminspelningsscener förekommer vid flera tillfällen. De blir som drömlika sekvenser med en suggestiv musik, som bryts av att Zarahs "riktiga jag" bryter igenom den roll hon ska spela.
Musiken är inte det minsta renrasig - det är pastisch på den musik som förknippas med Zarah Leander och på propagandamusik från Tredje Riket, det är wienervals, klezmer och modern musik som man förväntar sig att sådan ska låta. Det är skira körpartier och hätska utrop och böljande filmmusik. Och allt är skrivet av Anders Nilsson, det är ingen "äkta" musik från tiden man får höra. Operatrisen blev positivt överraskad - vissa partier är väldigt vackra, andra suggestiva och ytterligare några är mycket starka, däribland en duett mellan Florian och Judith, som för Operatrisen framstod som en av höjdpunkterna i föreställningen.
Några scener hade dock vunnit på att kortas, däribland masscenerna i början och slutet, som framstår som både sega och plottriga. Och några övertydligheter hade kunnat strykas.
Sångarna är överlag bra men Ulrika Tenstam är faktiskt fantastisk. Hennes röst är nästan Zarahmässigt låg och hon använder sig av alla register och färger. Hon är också en närmast portträttlik Zarah. Operatrisen vill bara ha mer, som sagt. Olle Persson är bra, som alltid, och Henrik Holmberg är en synnerligen osympatisk Goebbels. Madeleine Wibom gör här sin första stora roll i Sverige efter ett antal år i Schweitz och hon låter mycket bra, särskilt i den nämnda duetten. Sceniskt övertygande är hon dock främst i första aktens final, där hon för döva öron försöker berätta vad det är som händer i Tyskland. Kören utnyttjas flitigt för att skapa motsättningar i scenerna, såväl scensikt som musikaliskt, och de gör det mestadels bra men det finns en viss osäkerhet vad gäller insatserna, vilket ibland bryter stringensen.
Det är en mycket stor produktion vad gäller teknik och kostym; på scenen används tre lyftbord som höjer och sänker människor och rekvisita på löpande band och kostymbyten sker mest hela tiden - kören har nog fyra och Zarah själv minst sju, de flesta kreationer som anstår en Stjärna.
Programbladet måste också nämnas. Folkoperans program är i en klass för sig men detta är nog det bästa Operatrisen sett. Ett nummer av Vecko(?)Journalen med autentiskt annonsmaterial från slutet av 1930-talet och sepiatonade bilder. Festbilder av "Zarah" blandas med bilder av den verkliga Zarah och Operatrisen njuter.
Nåväl, föreställningen inleds och avslutas med att Zarah vänder sig direkt mot publiken, som om det var en frågestund, eller möjligen intervju - nej, kanske ett avsnitt av Här har du ditt liv - och får frågor som hon både besvarar och viftar bort: hon är sångerska, det andra är mer eller mindre oväsentligt för henne. Sådana inslag är en fin balansgång men den blick, det ansiktsuttryck Ulrika Tenstam har när hon uttalar de sista orden ger Operatrisen gåshud; där finns så många känslor koncentrerade.
