Operatrisen

Foto: Alexander Kenney

Igår kom Operatrisen äntligen iväg på Operans "nya" La traviata i regi av Kasper Bech-Holten. Tyvärr måste det redan från början sägas att detta inte var sångarnas kväll och Operatrisen vill helst tro att det var något tillfälligt. Operatrisen har visserligen aldrig varit särskilt förtjust i Tito Beltran (Alfredo) men han lät faktiskt sämre än väntat. Spruckna ansatser och en oskön klang och att han är så stel sceniskt gör ju inte saken bättre. Carmen Giannattasio (Violetta) var en ny bekantskap för Operatrisen och en lätt besvikelse. Om Operatrisen har fel och detta är hennes normalnivå är det synd att de inte låtit någon svensk sångerska få chansen. Anders Larsson (Germont) har inte riktigt den röstliga pondus Operatrisen vill ha i rollen; han låter liksom "instängd".

Operatrisen hade vissa farhågor gällande regin (nutid, varuhus, strippor) men de kom till största delen på skam. Det mesta fungerar bra, t.o.m. mycket bra, även om sista akten blir lite märklig;  uteliggaren Violetta skickar iväg Annina för att se om det kommit några brev -- klockan sju på morgonen -- man kallar på läkaren och far och son Germont vet omedelbart var de ska finna henne. En vanlig knarkarkvart hade tett sig mer logisk, även om man då missat just det fall Violetta gjort; från takvåningen i till rännstenen utanför stadens lyxcentrum. En annan brist är porträttet av Giorgio Germont. Han tillåts bara vara en räcka av schabloner och framstår bitvis som så fanatisk att han inte borde kunna övertyga det älskande paret. Hans sorti i sista akten är dock den värsta variant Operatrisen sett -- mer osympatisk än så kan han knappast bli. Ytterligare en invändning är Violettas packande i andra akten; det är logiskt att hon packar sina saker men varför inte packa allt, och varför så lite att packa ned? Befinner man sig i en realistisk spelstil så ska den följas fullt ut, anser Operatrisen.

Däremot fungerar festscenerna mycket bra. Det finns elegans och inte bara dekadens, vilket är det vanliga vid moderniseringar. Och välutnyttjade möjligheter, naturligtvis är det så tjurfäktning går till i den här miljön... Dessutom blir Beltrans stelhet en tillgång vid det första mötet. Han har väntat på den här stunden i ett års tid och vet inte vad han ska göra av sig själv när den slutligen är där. Violettas stora scen som avslutar första akten är välregisserad med effektfull växling mellan trängsel och ensamhet; "den överbefolkade öken som kallas Paris" som löfte men mest som ett hot. Tyvärr blir det inte den vokala show-off man väntar sig. Hon kvaddar en räcka koloraturer i och tar en tvåtakters paus inför det höga esset -- som hon dock inte sjunger.

Mötet mellan Germont och Violetta är en blandad historia; det finns bitar som är på bottennivå (Violetta som kastar sig på sängen och gråter) till det lysande slutet som får en att undra varför somliga regissörer ser avskedet som ett så stort problem. Operatrisen hade dock önskat sig en gest av närmande från Violettas sida för den faderliga omfamningen, inte ett direkt avvisande och utebliven omfamning.

Men som helhet är det bra, även om Operatrisen hade önskat sig ett bitvis annorlunda soundtrack...

Operatrisen var på Folkoperan häromdagen. Dansteateroperaföreställningen Mitt hjärta brister var det som skulle avnjutas men njutningen blev mycket blandad. Operatrisen är på sätt och vis konservativ men hon tycker också om en viss form av kärleksfull respektlöshet gentemot sin älskade opera. Allt ska inte tas på blodigt allvar hela tiden, ett visst utrymme måste finnas men här känns det som om respektlösheten blivit till upprepning av enkla grepp.

Första akten är visserligen i hög grad en orgie i skofixering -- skor tas på och av, leks med, smeks med och placeras här och där -- men samtidigt känner man en förväntan och nyfikenhet, vad ska hända nu? Vartefter inträder en mättnad, vad ska hända nu får alltför ofta samma svar; någonting med skor och att dansarna talar franska. Smålustiga intermezzon till fantastisk musik men inte så mycket mer.

Det som saknas är djupet men så blir också Ingela Brimbergs Pace, pace ur Verdis Ödets makt föreställningens höjdpunkt. Inget flyttande av möbler, smällande med kaffekopp eller något annat rår på hennes intensitet. Och det är mycket, mycket bra. Även Ulric Björklunds E lucevan le stelle ur Tosca får vara allvarlig. Hans röst räcker visserligen inte riktigt till för den breddning Operatrisen vill ha men det är vackert och det är lugnt. Fler sådana allvarliga tillfällen är Miriam Treichls Ave Maria ur Verdis Otello och Lars Martinssons  Rockaria ur Puccinis La bohème.

Det är många älsklingar som borde ha blivit dödade -- alla arior som efter varje fras översätts av sångaren eller någon annan, eller där fraserna sjungs ömsom på svenska, ömsom på något annat -- ja, varför sjungs Onegins aria omväxlande på tyska och svenska? För att det låter så komiskt? Publiken skrattar åt dråpligheterna, Operatrisen hör kommentarer om att det är så sällan man får skratta på opera. Vad går folk på för föreställningar i så fall? Går de på Tristan och Isolde och förväntar sig en sängkammarfars?

Operatrisen gick därifrån frusterad och med tilltygat hjärta. Förnyelse, visst, men vart tog operan vägen?

Det händer att Operatrisen går på annat än opera och konserter. Nu har hon varit på teater. Hon har sett Drömström och Rundlund av Martina Montelius på Dramaten och Genets Jungfruleken på Riksteatern.



Bild: Dramaten

Drömström och Rundlund leker kontor, leker på kontoret, leker sig in i och leker sig bort. Flyger, drömmer, fyller år, dör. Blir guldfisk i akvarium, präst och frisör. Försöker bestämma över varandra, ta makten över leken, få tolkningsföreträde. Gifter sig, serverar middag och namnger skalbaggar. Montelius språk öppnar för fler möjligheter. Associationer och sammansättningar leder tanken på nya vägar. Det som möjligen känns lite märkligt är de metaforer som får en erotisk anstrykning. De faller liksom mellan. De spelas inte med, inte mot, de bara är och passeras förbi.  

Barnen skrattar och föräldrarna skrattar, barnen mest när det finns något fult ord att skratta åt, de vuxna när formuleringarna öppnar något hisnande. Det må vara en bagatell men det är en intressant värld att besöka. Inte särskilt tillrättalagt för att det rör sig om barnteater, sensmoralen lyser med sin frånvaro. I leken är allt möjligt och det räcker. 



Bild: Riksteatern

Jungfruleken är något helt annat och ändå inte. Claire och Solange leker också, eller iscensätter. Tvångsmässigt spelar de upp mordet på sin matmor Madame, bundna av lekens regler, sina klänningar och golvets schackrutor. Bundna av sitt förhållande till varandra och till Madame. De är begränsade från alla håll men på väg mot frihet. Ett litet tag till är de på väg men snart blir det ännu mörkare än förut. Den lysande planen har misslyckats och styrkan som finns när Claire är Madame och Solange är Claire försvinner fort. Vägen mot friheten förbyts i en helt annan väg, obönhörligt, oupphörligt. Claire är ett nervklent rasdjur och Solange en hunsad terrier. Madame är sig själv nog och livrädd för att åldras. Den som skulle förlora allt vinner och vet inte ens vad som har stått på spel, när hon försvinner ut i natten. 

Scenen är ett schackspel där de vita rutorna är sand som inte får smutsa de svarta rutorna. Dörren in i rummet är genombruten och alldeles för låg så att kvinnorna på scenen ter sig onormalt långa. Magra kvinnor med sotade ögon och allt mindre kläder. Kvinnor med oklara förhållanden till varandra, avgjort erotiska men hur pass utlevda? Händer som smeker bröst och fötter som täcks av kyssar, för att visa kärlek eller befästa makt?  

Det fungerar både väl och inte alls. Formen är teatral, med stor närhet till performancekonst,  men ibland går också det teatrala över gränserna, distansen blir så distanserad att greppet lossnar. Operatrisen blir inte riktigt gripen men fortsätter ändå fundera över pjäsen (som hon känner sedan tidigare) och iscensättningen.

       

Bilder: Riksteatern

I lördags var det dags för Operahögskolans årliga uppspel på Operan. En begivenhet Operatrisen alltid ser fram emot med nyfikenhet men inte alltid är begeistrad över i efterhand. Som vanligt var det scener ur några standardverk, denna gång fyra till antalet: Leoncavallos Pajazzo, R. Strauss Rosenkavaljeren, Mozarts Trollflöjten och Tjajkovskijs Eugen Onegin. Samtliga framförda på originalspråk med Trollflöjten som undantag, där sjöngs det och talades på svenska, eftersom också ett par av de talade avsnitten ingick. 

Varje avsnitt presenteras och sätts in i sitt sammanhang så att man ska kunna koncentrera sig på skeendet men frågan är ändå om inte textmaskinen borde ha utnyttjats. Dessa presentationer görs visserligen utan manuskript men det blir ändå något för många eh, öh för att det ska kännas riktigt professionellt.  

Inledningsvis fick vi se Neddas och Silvios duett ur Pajazzo. Det är märkligt att sångarna inte ens vid detta tillfälle kan få helt ny regi, utan måste gå in i redan lagda scenerier, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var scenerierna och regin som syntes, inte karaktärerna, och även om de lät bra, särskilt Anton Eriksson som Silvio, gav det hela ett mycket tafatt intryck.

Den därpå följande inledningen till Rosenkavaljeren var betydligt mer välfungerande. Matilda Paulsson lät mycket bra som Octavian och även om hon inte nådde upp till Karolina Blixts pojkaktighet i rollen förra året var hon bra sceniskt. Fältmarskalkinnan är än så länge en storlek för stor för Karolina Storm men det hon gör, gör hon bra. En liten regimässig underlighet bara: Octavian får bannor för att han lämnat sin värja framme på soffan när det är dags för frukost men när Fältmarskalkinnan upprört inväntar sin make (som ju inte är på väg) gör det inget att värjans skida ligger kvar på sängen. Kanhända är hon så pass upprörd att det är befogat men det verkar snarare vara ett misstag. (Eller var det ett misstag just under själva uppspelet, månne?) 

Sista inslaget före paus var tre scener ur Trollflöjten. Kaj Hagstrands Monostatos är en ganska rolig krumelur, helt utan tillstymmelse till egentligt hot mot Pamina, vilket fungerar här men inte i en uppsättning av hela operan. Anders Kjellstrand som Papageno har en tendens att glida mellan tonerna à la pop och musikal och det ter sig en smula förvånande att han går fortbildningen. Sandra Andersson fungerar bättre sceniskt som Pamina men det finns ändå brister i hennes sceniska närvaro. 

Efter paus blev det stora delar av tredje akten ur Eugen Onegin. Linus Börjessons Onegin låter snyggt i låga lägen men bravur-G:na är hopplöst för höga. Det känns tråkigt att han fått en roll som han inte riktigt klarar av vid detta uppvisningstillfälle, särskilt som Operatrisen inte har några invändningar mot honom sceniskt. Furst Gremin sjungs av Alar Pintsaar, gäst från operakören som gör rollen som en avslutning på någon form av samarbetsprojekt. Hans agerande är ganska stelt men det följer nog med rollen. Mer anmärkningsvärt är att här är det kanske Operans fasta basar som borde skämmas en smula -- det här djupet kommer de inte i närheten av. Paulina Pfeiffers Tatjana är verkligen ett offer för sina känslor och frågan är om det blir en rusning för mycket. Vokalt är hon mycket bra och hon går ändå i årskurs 2 medan de andra går tredje året. 

Det som dröjer sig kvar är en undran vad gäller repertoarvalet. Hur kommer det sig att de partier som väljs så ofta passar dåligt för de sångare som ska utföra dem? Så har det varit tidigare år, så var det nu. Och varför får de inte större sjok att bita i? Det är väl de kostsamma orkesterrepetitionerna som sätter gränserna men det är ändå tråkigt. Det känns också som om det är lite för anpassat för ?de närmast sörjande?, som att det man utgår från är att föräldrar och vänner inte kan något om opera och måste få allt inte bara serverat utan färdiguppskuret på tallriken. Något större risktaganden vad gäller verkens tillgänglighet önskas, dock inte risktaganden med de unga sångarnas röster. Någon gång måste de få möjlighet att visa upp sina allra bästa sidor ? snart nog nalkas Verkligheten.

Nu har Operatrisen sett Rucklarens väg. Andra föreställingen, den som av tradition är lite sämre -- mindre adrenalin än på premiären, mindre rutin att luta sig mot än senare föreställningar.

Det verkar som om radioupptagningen favoriserade framför allt Lisa Larsson, medan Mathias Zachariassen var den som förlorade mest. Balansen mellan sångare och orkester var också annorlunda, Operatrisen tyckte att det var svårt att höra sångarna över orkestern igår, vilket inte varit något problem vid radiolyssnandet.

Nåväl. Det är en tablåopera i grunden och iscensättningen är egentligen en rad rörliga kopparstick. Ofta blir det mycket estetiskt men ibland lite väl distanserat. Det tvådimensionella engagerar ofta mindre än det tredimensionella. Men visst glimtar det till, och mer än så när det är Ann Trulove som står i centrum. Hon är engagerande, trots att de goda människorna kan vara otacksamma att gestalta. Hennes scen är en av föreställningens höjdpunkter, de andra är Babas utbrott och vaggsången på Bedlam.

Det mesta framstår som genomtänkt och välkontrollerat, så mycket så att man kan undra hur mycket utrymme sångarna fått för sin gestaltning. Det finns också tillfällen som tyder på att även denne regissör skulle behöva höra ett "kill your darlings". När Baba under sitt utbrott kastar porslinet i golvet finns den extra lustifikationen att Tom räddar tekannan undan hennes framfart? Varför gör han det, när han är så trött och uttråkad? Det är betydligt mer logiskt att, som han sedan gör, räcka fram assietter till henne så att hon kan fortsätta. 

Lisa Larsson som Ann Trulove är den som imponerar och engagerar. Hon har kanske inte någon stor röst men hon använder den väl och har inga problem att höras, utom vid något tillfälle då hon slankar ur för mycket kring passagiot. Hennes stora scen är mycket bra och det avslutande höga C.et som ligger djävulusiskt illa till har hon inte några som helst problem med. Hon är den som är minst pappfigur, trots att hennes godhet skulle kunna göra henne tråkig. När hon vaggar Tom till sömns på Bedlam står tiden nästan stilla. 

Mathias Zachariassen (Tom Rakewell) tycktes styvmoderligt behandlad av radiomikrofonerna och lät bättre men hans agerande framstod som ganska stelt och tråkigt. Frågan är dock om det är honom eller regissören som ska lastas för detta. Operatrisen tyckte sig också höra en vokal osäkerhet, vilket är frustrerande för publiken. Kan man lita på det här? 

Johan Edholms Nick Shadow var demonisk och högljudd i den bemärkelsen att han ensam lät lika mycket som den resterande ensemblen tillsammans. De onda är tacksamma att gestalta, så också här och han gjorde det bra dessutom.

Marianne Eklöf som Baba verkar inte riktigt få det utrymme hon behöver för att komma till sin rätt. Sceniskt har hon hittills aldrig gjort Operatrisen besviken, eftersom hon alltid ger 100 %, oavsett om det är allvarligt eller komiskt, men här känns det som om något fattas. Tyvärr saknar hon den där extra kraften på djupet och eftersom Babas bravotoner ofelbart är de låga blir det lite mesigt, något Eklöf förmodligen löst bättre med större regimässig frihet. Trots detta är utbrottsscenen hejdlös, med den lilla invändningen ovan, och allvaret när hon talar med Ann efter auktionen är det heller inget fel på. 

Det är en mycket bra opera, med bra musik och fyndig text, vilken skulle kunna utnyttjas ännu mer. Det blir också lite märkligt ibland när man spelar den engelska texten men på textmaskinen får man inte en översättning, utan en text som följer originalet mer fritt.