Operatrisen går på teater
Det händer att Operatrisen går på annat än opera och konserter. Nu har hon varit på teater. Hon har sett Drömström och Rundlund av Martina Montelius på Dramaten och Genets Jungfruleken på Riksteatern.
Bild: Dramaten
Drömström och Rundlund leker kontor, leker på kontoret, leker sig in i och leker sig bort. Flyger, drömmer, fyller år, dör. Blir guldfisk i akvarium, präst och frisör. Försöker bestämma över varandra, ta makten över leken, få tolkningsföreträde. Gifter sig, serverar middag och namnger skalbaggar. Montelius språk öppnar för fler möjligheter. Associationer och sammansättningar leder tanken på nya vägar. Det som möjligen känns lite märkligt är de metaforer som får en erotisk anstrykning. De faller liksom mellan. De spelas inte med, inte mot, de bara är och passeras förbi.
Barnen skrattar och föräldrarna skrattar, barnen mest när det finns något fult ord att skratta åt, de vuxna när formuleringarna öppnar något hisnande. Det må vara en bagatell men det är en intressant värld att besöka. Inte särskilt tillrättalagt för att det rör sig om barnteater, sensmoralen lyser med sin frånvaro. I leken är allt möjligt och det räcker.
Bild: Riksteatern
Jungfruleken är något helt annat och ändå inte. Claire och Solange leker också, eller iscensätter. Tvångsmässigt spelar de upp mordet på sin matmor Madame, bundna av lekens regler, sina klänningar och golvets schackrutor. Bundna av sitt förhållande till varandra och till Madame. De är begränsade från alla håll men på väg mot frihet. Ett litet tag till är de på väg men snart blir det ännu mörkare än förut. Den lysande planen har misslyckats och styrkan som finns när Claire är Madame och Solange är Claire försvinner fort. Vägen mot friheten förbyts i en helt annan väg, obönhörligt, oupphörligt. Claire är ett nervklent rasdjur och Solange en hunsad terrier. Madame är sig själv nog och livrädd för att åldras. Den som skulle förlora allt vinner och vet inte ens vad som har stått på spel, när hon försvinner ut i natten.
Scenen är ett schackspel där de vita rutorna är sand som inte får smutsa de svarta rutorna. Dörren in i rummet är genombruten och alldeles för låg så att kvinnorna på scenen ter sig onormalt långa. Magra kvinnor med sotade ögon och allt mindre kläder. Kvinnor med oklara förhållanden till varandra, avgjort erotiska men hur pass utlevda? Händer som smeker bröst och fötter som täcks av kyssar, för att visa kärlek eller befästa makt?
Det fungerar både väl och inte alls. Formen är teatral, med stor närhet till performancekonst, men ibland går också det teatrala över gränserna, distansen blir så distanserad att greppet lossnar. Operatrisen blir inte riktigt gripen men fortsätter ändå fundera över pjäsen (som hon känner sedan tidigare) och iscensättningen.
Bilder: Riksteatern
Bild: Dramaten
Drömström och Rundlund leker kontor, leker på kontoret, leker sig in i och leker sig bort. Flyger, drömmer, fyller år, dör. Blir guldfisk i akvarium, präst och frisör. Försöker bestämma över varandra, ta makten över leken, få tolkningsföreträde. Gifter sig, serverar middag och namnger skalbaggar. Montelius språk öppnar för fler möjligheter. Associationer och sammansättningar leder tanken på nya vägar. Det som möjligen känns lite märkligt är de metaforer som får en erotisk anstrykning. De faller liksom mellan. De spelas inte med, inte mot, de bara är och passeras förbi.
Barnen skrattar och föräldrarna skrattar, barnen mest när det finns något fult ord att skratta åt, de vuxna när formuleringarna öppnar något hisnande. Det må vara en bagatell men det är en intressant värld att besöka. Inte särskilt tillrättalagt för att det rör sig om barnteater, sensmoralen lyser med sin frånvaro. I leken är allt möjligt och det räcker.
Bild: Riksteatern
Jungfruleken är något helt annat och ändå inte. Claire och Solange leker också, eller iscensätter. Tvångsmässigt spelar de upp mordet på sin matmor Madame, bundna av lekens regler, sina klänningar och golvets schackrutor. Bundna av sitt förhållande till varandra och till Madame. De är begränsade från alla håll men på väg mot frihet. Ett litet tag till är de på väg men snart blir det ännu mörkare än förut. Den lysande planen har misslyckats och styrkan som finns när Claire är Madame och Solange är Claire försvinner fort. Vägen mot friheten förbyts i en helt annan väg, obönhörligt, oupphörligt. Claire är ett nervklent rasdjur och Solange en hunsad terrier. Madame är sig själv nog och livrädd för att åldras. Den som skulle förlora allt vinner och vet inte ens vad som har stått på spel, när hon försvinner ut i natten.
Scenen är ett schackspel där de vita rutorna är sand som inte får smutsa de svarta rutorna. Dörren in i rummet är genombruten och alldeles för låg så att kvinnorna på scenen ter sig onormalt långa. Magra kvinnor med sotade ögon och allt mindre kläder. Kvinnor med oklara förhållanden till varandra, avgjort erotiska men hur pass utlevda? Händer som smeker bröst och fötter som täcks av kyssar, för att visa kärlek eller befästa makt?
Det fungerar både väl och inte alls. Formen är teatral, med stor närhet till performancekonst, men ibland går också det teatrala över gränserna, distansen blir så distanserad att greppet lossnar. Operatrisen blir inte riktigt gripen men fortsätter ändå fundera över pjäsen (som hon känner sedan tidigare) och iscensättningen.
Bilder: Riksteatern
Kommentarer
Trackback
