Operahögskolan på Operan
I lördags var det dags för Operahögskolans årliga uppspel på Operan. En begivenhet Operatrisen alltid ser fram emot med nyfikenhet men inte alltid är begeistrad över i efterhand. Som vanligt var det scener ur några standardverk, denna gång fyra till antalet: Leoncavallos Pajazzo, R. Strauss Rosenkavaljeren, Mozarts Trollflöjten och Tjajkovskijs Eugen Onegin. Samtliga framförda på originalspråk med Trollflöjten som undantag, där sjöngs det och talades på svenska, eftersom också ett par av de talade avsnitten ingick.
Varje avsnitt presenteras och sätts in i sitt sammanhang så att man ska kunna koncentrera sig på skeendet men frågan är ändå om inte textmaskinen borde ha utnyttjats. Dessa presentationer görs visserligen utan manuskript men det blir ändå något för många eh, öh för att det ska kännas riktigt professionellt.
Inledningsvis fick vi se Neddas och Silvios duett ur Pajazzo. Det är märkligt att sångarna inte ens vid detta tillfälle kan få helt ny regi, utan måste gå in i redan lagda scenerier, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var scenerierna och regin som syntes, inte karaktärerna, och även om de lät bra, särskilt Anton Eriksson som Silvio, gav det hela ett mycket tafatt intryck.
Den därpå följande inledningen till Rosenkavaljeren var betydligt mer välfungerande. Matilda Paulsson lät mycket bra som Octavian och även om hon inte nådde upp till Karolina Blixts pojkaktighet i rollen förra året var hon bra sceniskt. Fältmarskalkinnan är än så länge en storlek för stor för Karolina Storm men det hon gör, gör hon bra. En liten regimässig underlighet bara: Octavian får bannor för att han lämnat sin värja framme på soffan när det är dags för frukost men när Fältmarskalkinnan upprört inväntar sin make (som ju inte är på väg) gör det inget att värjans skida ligger kvar på sängen. Kanhända är hon så pass upprörd att det är befogat men det verkar snarare vara ett misstag. (Eller var det ett misstag just under själva uppspelet, månne?)
Sista inslaget före paus var tre scener ur Trollflöjten. Kaj Hagstrands Monostatos är en ganska rolig krumelur, helt utan tillstymmelse till egentligt hot mot Pamina, vilket fungerar här men inte i en uppsättning av hela operan. Anders Kjellstrand som Papageno har en tendens att glida mellan tonerna à la pop och musikal och det ter sig en smula förvånande att han går fortbildningen. Sandra Andersson fungerar bättre sceniskt som Pamina men det finns ändå brister i hennes sceniska närvaro.
Efter paus blev det stora delar av tredje akten ur Eugen Onegin. Linus Börjessons Onegin låter snyggt i låga lägen men bravur-G:na är hopplöst för höga. Det känns tråkigt att han fått en roll som han inte riktigt klarar av vid detta uppvisningstillfälle, särskilt som Operatrisen inte har några invändningar mot honom sceniskt. Furst Gremin sjungs av Alar Pintsaar, gäst från operakören som gör rollen som en avslutning på någon form av samarbetsprojekt. Hans agerande är ganska stelt men det följer nog med rollen. Mer anmärkningsvärt är att här är det kanske Operans fasta basar som borde skämmas en smula -- det här djupet kommer de inte i närheten av. Paulina Pfeiffers Tatjana är verkligen ett offer för sina känslor och frågan är om det blir en rusning för mycket. Vokalt är hon mycket bra och hon går ändå i årskurs 2 medan de andra går tredje året.
Det som dröjer sig kvar är en undran vad gäller repertoarvalet. Hur kommer det sig att de partier som väljs så ofta passar dåligt för de sångare som ska utföra dem? Så har det varit tidigare år, så var det nu. Och varför får de inte större sjok att bita i? Det är väl de kostsamma orkesterrepetitionerna som sätter gränserna men det är ändå tråkigt. Det känns också som om det är lite för anpassat för ?de närmast sörjande?, som att det man utgår från är att föräldrar och vänner inte kan något om opera och måste få allt inte bara serverat utan färdiguppskuret på tallriken. Något större risktaganden vad gäller verkens tillgänglighet önskas, dock inte risktaganden med de unga sångarnas röster. Någon gång måste de få möjlighet att visa upp sina allra bästa sidor ? snart nog nalkas Verkligheten.
Varje avsnitt presenteras och sätts in i sitt sammanhang så att man ska kunna koncentrera sig på skeendet men frågan är ändå om inte textmaskinen borde ha utnyttjats. Dessa presentationer görs visserligen utan manuskript men det blir ändå något för många eh, öh för att det ska kännas riktigt professionellt.
Inledningsvis fick vi se Neddas och Silvios duett ur Pajazzo. Det är märkligt att sångarna inte ens vid detta tillfälle kan få helt ny regi, utan måste gå in i redan lagda scenerier, vilket inte blev särskilt lyckat. Det var scenerierna och regin som syntes, inte karaktärerna, och även om de lät bra, särskilt Anton Eriksson som Silvio, gav det hela ett mycket tafatt intryck.
Den därpå följande inledningen till Rosenkavaljeren var betydligt mer välfungerande. Matilda Paulsson lät mycket bra som Octavian och även om hon inte nådde upp till Karolina Blixts pojkaktighet i rollen förra året var hon bra sceniskt. Fältmarskalkinnan är än så länge en storlek för stor för Karolina Storm men det hon gör, gör hon bra. En liten regimässig underlighet bara: Octavian får bannor för att han lämnat sin värja framme på soffan när det är dags för frukost men när Fältmarskalkinnan upprört inväntar sin make (som ju inte är på väg) gör det inget att värjans skida ligger kvar på sängen. Kanhända är hon så pass upprörd att det är befogat men det verkar snarare vara ett misstag. (Eller var det ett misstag just under själva uppspelet, månne?)
Sista inslaget före paus var tre scener ur Trollflöjten. Kaj Hagstrands Monostatos är en ganska rolig krumelur, helt utan tillstymmelse till egentligt hot mot Pamina, vilket fungerar här men inte i en uppsättning av hela operan. Anders Kjellstrand som Papageno har en tendens att glida mellan tonerna à la pop och musikal och det ter sig en smula förvånande att han går fortbildningen. Sandra Andersson fungerar bättre sceniskt som Pamina men det finns ändå brister i hennes sceniska närvaro.
Efter paus blev det stora delar av tredje akten ur Eugen Onegin. Linus Börjessons Onegin låter snyggt i låga lägen men bravur-G:na är hopplöst för höga. Det känns tråkigt att han fått en roll som han inte riktigt klarar av vid detta uppvisningstillfälle, särskilt som Operatrisen inte har några invändningar mot honom sceniskt. Furst Gremin sjungs av Alar Pintsaar, gäst från operakören som gör rollen som en avslutning på någon form av samarbetsprojekt. Hans agerande är ganska stelt men det följer nog med rollen. Mer anmärkningsvärt är att här är det kanske Operans fasta basar som borde skämmas en smula -- det här djupet kommer de inte i närheten av. Paulina Pfeiffers Tatjana är verkligen ett offer för sina känslor och frågan är om det blir en rusning för mycket. Vokalt är hon mycket bra och hon går ändå i årskurs 2 medan de andra går tredje året.
Det som dröjer sig kvar är en undran vad gäller repertoarvalet. Hur kommer det sig att de partier som väljs så ofta passar dåligt för de sångare som ska utföra dem? Så har det varit tidigare år, så var det nu. Och varför får de inte större sjok att bita i? Det är väl de kostsamma orkesterrepetitionerna som sätter gränserna men det är ändå tråkigt. Det känns också som om det är lite för anpassat för ?de närmast sörjande?, som att det man utgår från är att föräldrar och vänner inte kan något om opera och måste få allt inte bara serverat utan färdiguppskuret på tallriken. Något större risktaganden vad gäller verkens tillgänglighet önskas, dock inte risktaganden med de unga sångarnas röster. Någon gång måste de få möjlighet att visa upp sina allra bästa sidor ? snart nog nalkas Verkligheten.
Kommentarer
Trackback
