Kopparsticksopera
Nu har Operatrisen sett Rucklarens väg. Andra föreställingen, den som av tradition är lite sämre -- mindre adrenalin än på premiären, mindre rutin att luta sig mot än senare föreställningar.
Det verkar som om radioupptagningen favoriserade framför allt Lisa Larsson, medan Mathias Zachariassen var den som förlorade mest. Balansen mellan sångare och orkester var också annorlunda, Operatrisen tyckte att det var svårt att höra sångarna över orkestern igår, vilket inte varit något problem vid radiolyssnandet.
Nåväl. Det är en tablåopera i grunden och iscensättningen är egentligen en rad rörliga kopparstick. Ofta blir det mycket estetiskt men ibland lite väl distanserat. Det tvådimensionella engagerar ofta mindre än det tredimensionella. Men visst glimtar det till, och mer än så när det är Ann Trulove som står i centrum. Hon är engagerande, trots att de goda människorna kan vara otacksamma att gestalta. Hennes scen är en av föreställningens höjdpunkter, de andra är Babas utbrott och vaggsången på Bedlam.
Det mesta framstår som genomtänkt och välkontrollerat, så mycket så att man kan undra hur mycket utrymme sångarna fått för sin gestaltning. Det finns också tillfällen som tyder på att även denne regissör skulle behöva höra ett "kill your darlings". När Baba under sitt utbrott kastar porslinet i golvet finns den extra lustifikationen att Tom räddar tekannan undan hennes framfart? Varför gör han det, när han är så trött och uttråkad? Det är betydligt mer logiskt att, som han sedan gör, räcka fram assietter till henne så att hon kan fortsätta.
Lisa Larsson som Ann Trulove är den som imponerar och engagerar. Hon har kanske inte någon stor röst men hon använder den väl och har inga problem att höras, utom vid något tillfälle då hon slankar ur för mycket kring passagiot. Hennes stora scen är mycket bra och det avslutande höga C.et som ligger djävulusiskt illa till har hon inte några som helst problem med. Hon är den som är minst pappfigur, trots att hennes godhet skulle kunna göra henne tråkig. När hon vaggar Tom till sömns på Bedlam står tiden nästan stilla.
Mathias Zachariassen (Tom Rakewell) tycktes styvmoderligt behandlad av radiomikrofonerna och lät bättre men hans agerande framstod som ganska stelt och tråkigt. Frågan är dock om det är honom eller regissören som ska lastas för detta. Operatrisen tyckte sig också höra en vokal osäkerhet, vilket är frustrerande för publiken. Kan man lita på det här?
Johan Edholms Nick Shadow var demonisk och högljudd i den bemärkelsen att han ensam lät lika mycket som den resterande ensemblen tillsammans. De onda är tacksamma att gestalta, så också här och han gjorde det bra dessutom.
Marianne Eklöf som Baba verkar inte riktigt få det utrymme hon behöver för att komma till sin rätt. Sceniskt har hon hittills aldrig gjort Operatrisen besviken, eftersom hon alltid ger 100 %, oavsett om det är allvarligt eller komiskt, men här känns det som om något fattas. Tyvärr saknar hon den där extra kraften på djupet och eftersom Babas bravotoner ofelbart är de låga blir det lite mesigt, något Eklöf förmodligen löst bättre med större regimässig frihet. Trots detta är utbrottsscenen hejdlös, med den lilla invändningen ovan, och allvaret när hon talar med Ann efter auktionen är det heller inget fel på.
Det är en mycket bra opera, med bra musik och fyndig text, vilken skulle kunna utnyttjas ännu mer. Det blir också lite märkligt ibland när man spelar den engelska texten men på textmaskinen får man inte en översättning, utan en text som följer originalet mer fritt.
