Operatrisen

Efter att ha läst fredagens recensioner var Operatrisens förväntningar lågt ställda, vilket ledde till bitvis positiva överraskningar. Ja, det är rörigt och det är många älsklingar som borde ha blivit dödade men samtidigt är de visuellt röriga scenerna ganska lämpligt placerade musikaliskt -- de inföll där musiken har en tydlig riktning eller storslagenhet.

Det röriga som verkligen stör är blandningen av stilar -- det är realism och fantasy, musikal/shownummer och lite buskis och det är dessutom infall efter infall. Det är som om Branagh inte kunnat bestämma sig för vilken historia han vill berätta, vilken sorts film han vill göra, utan gör allt samtidigt. Det finns ingen konstnärlig linje, ingen stringens. Det är också tydligt att det är en film med stor budget och ändå finns en hel del fläckar vad gäller effekter (exempelvis Papagenas förvandling). Dataanimationerna förstärker dessutom intrycket av planlös lekstuga; om nu Nattens Drottning och de Tre Damerna kan sväva genom luften, varför måste de plötsligt klättra uppför fasader? 

Ett annat stort problem, som Operatrisen ser det, är dock sångarna. Med de här resurserna väntar sig Operatrisen betydligt mer. Amy Carson, som sjunger Pamina, är en ung sopran med en röst som varken har höjd eller djup. Det är väsigt och blåsigt och låter inte alls vackert ; dessutom är det ganska tråkigt rent musikaliskt. Hennes sång håller helt enkelt inte professionell nivå. Hon är ung men det måste finnas unga sångerskor som kan göra partiet bättre rättvisa. Samma sak gäller faktiskt de Tre Damerna; deras röster passar inte särkilt väl ihop och trots studioinspelning med möjlighet till klipp och omtagningar är de inte helt samsjungna i ensemblerna.

René Pape som Sarastro låter visserligen ganska bra men hoppar över ett par av de låga tonerna Operatrisen vill att en Sarastro ska brumma; det ska vara närmast omänskligt lågt, liksom Nattens Drottning sjunger omänskligt högt; motpoler på alla sätt. 

Lyubov Petrova som Nattens Drottning sjunger väldigt tydligt och exakt, närmast mekaniskt men Operatrisen hade ändå önskat en aning mer bett i rösten.

Joseph Kaisers Tamino ser ung och lite korkad ut men sjunger ganska bra, även om det ofta ser ut som om han sträcker sig efter tonerna.

Ben Davis Papageno förlorar en del på regin men vinner i alla fall en mycket söt och välsjungande Papagena (Silvia Moi). Den gamla damen som gör Papagena i de tidigare scenerna är helt perfekt i rollen, även om just förvandlingen inte går särskilt smidigt.

Texten är nyskriven för att passa bättre till historien; här är historien förlagd kring skyttegravarna under en första världskriget-tid, men fortfarande inte fullständigt anpassad. Som vanligt går man inte hela vägen och utnyttjar inte heller de möjligheter som verkligen finns att göra utflippade scener; tex. när Papageno jagar Monostatos på flykten med hjälp av klockspelet hade man verkligen kunnat ta ut svängarna.

I annonserna nu efter premiären finns ett antal omdömen och att filmbolaget har fräckheten att citera DN med ett "en ren fröjd" är verkligen magstarkt. Men nog behöver de publik. På premiären var salongen fylld till en tredjedel och bio på sommaren är inte det första man kommer att tänka på. Det tycks finnas två filmkopior som kommer att turnera över landet med en veckas stopp på varje plats, frågan är, om det hade räckt med mindre.