La traviata på rätt väg
Foto: Alexander Kenney
Igår kom Operatrisen äntligen iväg på Operans "nya" La traviata i regi av Kasper Bech-Holten. Tyvärr måste det redan från början sägas att detta inte var sångarnas kväll och Operatrisen vill helst tro att det var något tillfälligt. Operatrisen har visserligen aldrig varit särskilt förtjust i Tito Beltran (Alfredo) men han lät faktiskt sämre än väntat. Spruckna ansatser och en oskön klang och att han är så stel sceniskt gör ju inte saken bättre. Carmen Giannattasio (Violetta) var en ny bekantskap för Operatrisen och en lätt besvikelse. Om Operatrisen har fel och detta är hennes normalnivå är det synd att de inte låtit någon svensk sångerska få chansen. Anders Larsson (Germont) har inte riktigt den röstliga pondus Operatrisen vill ha i rollen; han låter liksom "instängd".
Operatrisen hade vissa farhågor gällande regin (nutid, varuhus, strippor) men de kom till största delen på skam. Det mesta fungerar bra, t.o.m. mycket bra, även om sista akten blir lite märklig; uteliggaren Violetta skickar iväg Annina för att se om det kommit några brev -- klockan sju på morgonen -- man kallar på läkaren och far och son Germont vet omedelbart var de ska finna henne. En vanlig knarkarkvart hade tett sig mer logisk, även om man då missat just det fall Violetta gjort; från takvåningen i till rännstenen utanför stadens lyxcentrum. En annan brist är porträttet av Giorgio Germont. Han tillåts bara vara en räcka av schabloner och framstår bitvis som så fanatisk att han inte borde kunna övertyga det älskande paret. Hans sorti i sista akten är dock den värsta variant Operatrisen sett -- mer osympatisk än så kan han knappast bli. Ytterligare en invändning är Violettas packande i andra akten; det är logiskt att hon packar sina saker men varför inte packa allt, och varför så lite att packa ned? Befinner man sig i en realistisk spelstil så ska den följas fullt ut, anser Operatrisen.
Däremot fungerar festscenerna mycket bra. Det finns elegans och inte bara dekadens, vilket är det vanliga vid moderniseringar. Och välutnyttjade möjligheter, naturligtvis är det så tjurfäktning går till i den här miljön... Dessutom blir Beltrans stelhet en tillgång vid det första mötet. Han har väntat på den här stunden i ett års tid och vet inte vad han ska göra av sig själv när den slutligen är där. Violettas stora scen som avslutar första akten är välregisserad med effektfull växling mellan trängsel och ensamhet; "den överbefolkade öken som kallas Paris" som löfte men mest som ett hot. Tyvärr blir det inte den vokala show-off man väntar sig. Hon kvaddar en räcka koloraturer i och tar en tvåtakters paus inför det höga esset -- som hon dock inte sjunger.
Mötet mellan Germont och Violetta är en blandad historia; det finns bitar som är på bottennivå (Violetta som kastar sig på sängen och gråter) till det lysande slutet som får en att undra varför somliga regissörer ser avskedet som ett så stort problem. Operatrisen hade dock önskat sig en gest av närmande från Violettas sida för den faderliga omfamningen, inte ett direkt avvisande och utebliven omfamning.
Men som helhet är det bra, även om Operatrisen hade önskat sig ett bitvis annorlunda soundtrack...
Hej Operatrisen!
Läser då och då din blogg och har den inlagd bland mina snabbbval på netvibes där jag har många av mina internetadresser upplagda.
Min fästmö och jag såg La Traviata tisdagen 11/9. Måste dock säga att rent vokalt blev jag mycket besviken. Jonas Degerfeldt har aldrig varit en av mina favoriter bland tenorer och det synes mig som om han endast kan sjunga mezzo voce. Så även ikväll. Detta gjorde att dynamiken i sången helt och hållet saknades. Allt sjöngs från hans sida i samma mellanröstläge. Maria Fontosh som annars är en av mina favoriter kom inte heller hon till sin rätt denna kväll. Dock var hon - trots detta - rent sånligt, kvällens behållning. Hon besitter förmågan att använda rösten uttrycksfullt även om hon inte vokalt är på topp. Germont - Anders Larsson - var inte heller han hörvärd. Av Germonts stora aria - som man kan göra så mycket av - blev inget. Han agerade i gammal operastil, nästan hela tiden vänd mot publiken som vid en konsert. Nåväl, scenografin tyckte jag om även om inledningsscenen fick mig att tänka lite på uppsättningen av Rigoletto, vilken vi såg 9/6. Orkestern var dock mycket bra även om jag kände att den ibland dränkte de sångare som inte nådde över scenen med sin sång. Detta som en liten kommentar till La Traviata. Angående Tito Beltran har jag tidigare varit förtjust i denna sångare men då jag hörde honom i just den föreställnig av Rigoletto jag ovan omnämner, var han inte det minsta hörvärd. Min fästmö jämförde hans stämma med Fozzie Bears i Mupparna(!). Det som dock förvånar både mig och henne vad gäller svensk operapublik, är att de alltid ger sångarna stora ovationer oavsett kvaliteten på det framförda. Man är i Sverige alltför artig som publik enligt mitt förmenande. Personligen kan jag både ropa 'Bravo' och 'Brava' om jag finner sångarna bra men likväl bua om det inte faller mig på läppen. I Sverige: Tre inropningar och slut!
