Operatrisen

Årets Jenny Lind-stipendiat är Paulina Pfeiffer, en 26-årig sopran från Upplands Väsby. Juryns motivering lyder : 


För närvarande går Paulina Pfeiffer sitt andra år på Operahögskolan i Stockholm och har dessförinnan studerat två år på Operastudio 67 samt två år på Kulturamas klassiska sånglinje. 

Som många andra lite tyngre sopraner började hon som mezzosopran och första gången hon sökte till Operahögskolan var det som detta. Hon gick vidare till sista omgången men kom inte in förrän följande år, då hon bytt röstfack. 

Hösten 2006 gjorde hon rollen som Margaretha i Södertäljeoperans uppsättning av Boitos Mefistofeles. Under åren på Operastudio 67 gestalade hon bl.a. Orfeus i Glucks Orfeus och Euridice, Jezibaba i Dvoraks Rusalka och Tatjana i Tjajkovsijs Eugen Onegin. 

Jenny Lind-stipendiaterna får göra en konsertturné i Sverige och U.S.A (i Sverige 20 juli - 5 augusti). I Stockholm kan man höra konserten på Skansen den 28 juli.  

Här finns möjlighet att lyssna på Paulina Pfeiffer.


Om Jenny Lind-stipendiet: 

Detta stipendium härstammar från USA, där man sedan 1949 delar ut ett Jenny Lind-stipendium. Sedan 1965 delas stipendiet ut även i Sverige och den svenska stipendiaten gör en konsertturné i U.S.A. som sedan följs av en gemensam konsertturné i Sverige för de båda stipendiaterna. Vid denna turné ackompanjeras de av den som fått Kungliga Musikhögskolans ackompanjörstipendium. Stipendiaterna erhåller också en summa pengar samt en särskilt uppsydd klänning som minner om Jenny Lind.

Efter att ha läst fredagens recensioner var Operatrisens förväntningar lågt ställda, vilket ledde till bitvis positiva överraskningar. Ja, det är rörigt och det är många älsklingar som borde ha blivit dödade men samtidigt är de visuellt röriga scenerna ganska lämpligt placerade musikaliskt -- de inföll där musiken har en tydlig riktning eller storslagenhet.

Det röriga som verkligen stör är blandningen av stilar -- det är realism och fantasy, musikal/shownummer och lite buskis och det är dessutom infall efter infall. Det är som om Branagh inte kunnat bestämma sig för vilken historia han vill berätta, vilken sorts film han vill göra, utan gör allt samtidigt. Det finns ingen konstnärlig linje, ingen stringens. Det är också tydligt att det är en film med stor budget och ändå finns en hel del fläckar vad gäller effekter (exempelvis Papagenas förvandling). Dataanimationerna förstärker dessutom intrycket av planlös lekstuga; om nu Nattens Drottning och de Tre Damerna kan sväva genom luften, varför måste de plötsligt klättra uppför fasader? 

Ett annat stort problem, som Operatrisen ser det, är dock sångarna. Med de här resurserna väntar sig Operatrisen betydligt mer. Amy Carson, som sjunger Pamina, är en ung sopran med en röst som varken har höjd eller djup. Det är väsigt och blåsigt och låter inte alls vackert ; dessutom är det ganska tråkigt rent musikaliskt. Hennes sång håller helt enkelt inte professionell nivå. Hon är ung men det måste finnas unga sångerskor som kan göra partiet bättre rättvisa. Samma sak gäller faktiskt de Tre Damerna; deras röster passar inte särkilt väl ihop och trots studioinspelning med möjlighet till klipp och omtagningar är de inte helt samsjungna i ensemblerna.

René Pape som Sarastro låter visserligen ganska bra men hoppar över ett par av de låga tonerna Operatrisen vill att en Sarastro ska brumma; det ska vara närmast omänskligt lågt, liksom Nattens Drottning sjunger omänskligt högt; motpoler på alla sätt. 

Lyubov Petrova som Nattens Drottning sjunger väldigt tydligt och exakt, närmast mekaniskt men Operatrisen hade ändå önskat en aning mer bett i rösten.

Joseph Kaisers Tamino ser ung och lite korkad ut men sjunger ganska bra, även om det ofta ser ut som om han sträcker sig efter tonerna.

Ben Davis Papageno förlorar en del på regin men vinner i alla fall en mycket söt och välsjungande Papagena (Silvia Moi). Den gamla damen som gör Papagena i de tidigare scenerna är helt perfekt i rollen, även om just förvandlingen inte går särskilt smidigt.

Texten är nyskriven för att passa bättre till historien; här är historien förlagd kring skyttegravarna under en första världskriget-tid, men fortfarande inte fullständigt anpassad. Som vanligt går man inte hela vägen och utnyttjar inte heller de möjligheter som verkligen finns att göra utflippade scener; tex. när Papageno jagar Monostatos på flykten med hjälp av klockspelet hade man verkligen kunnat ta ut svängarna.

I annonserna nu efter premiären finns ett antal omdömen och att filmbolaget har fräckheten att citera DN med ett "en ren fröjd" är verkligen magstarkt. Men nog behöver de publik. På premiären var salongen fylld till en tredjedel och bio på sommaren är inte det första man kommer att tänka på. Det tycks finnas två filmkopior som kommer att turnera över landet med en veckas stopp på varje plats, frågan är, om det hade räckt med mindre.

Recensenterna är inte särskilt positiva till Kenneth Branaghs filmatisering av Trollflöjten, särskilt inte DN:s och SvD:s, vilka anser att musiken och sången hamnar i bakgrunden. Något bättre i Expressen och Aftonbladet, kanske. Operatrisen planerar att se filmen ikväll så en rapport borde kunna levereras under helgen.

Igår avled koloratursopranen Beverly Sills. Hon är en av Operatrisens favoriter -- hennes utsmyckningar som Cleopatra är sanslösa och det finns en fantastisk inspelning av ett koloraturpotpurri kallat "Sillsiana". Hon var en barnstjärna som lyckades även som vuxen och mer än lyckades, samtidigt som hon hade mer än sin beskärda del av motgångar.

Här kan man se henne sjunga en ganska speciell duett och här sjunga bland Muppar.

Ytterligare ett par intervjuer med Kenneth Branagh som varit i Sverige under Bergmanveckan på Fårö. Vilken av filmerna är det som kommer att bli "Trollflöjten -- The Movie"? Sannolikt Bergmans, Bergman är ändå alltid Bergman.

Intervju i SvD.

Intervju i DN.

Natten till igår fastnade Operatrisen framför TV:n. Det var SvT som sände en konsert som ägde rum förra sommaren på Waldbühne i Berlin. Medverkade gjorde Plácido Domingo, Rolando Villazón och Anna Netrebko och den förstnämnde visade att gammal är äldst -- och bäst. I alla fall sceniskt/uttrycksmässigt. Hans inlevelse fick också ganska platta nummer att spraka av intensitet. Vokalt fick han ju konkurrens av Villazón, även om han stod sig mycket bra.

Anna Netrebko var en besvikelse för Operatrisen, som bara hört henne på skiva. Hon har en mycket bra röst och hon är söt att se på men vad är det hon har för sig med huvudet när hon sjunger? Hon skakar på det så mycket att Operatrisen blir sjösjuk och den storögda barnsligheten passar ganska illa i en del av repertoaren. Gör hon så i föreställningar också eller är det bara en del av hennes konsertimage?

Konsertprogrammet bestod till stor del av operett, en genre som för en betydligt bättre tillvaro i Tyskland än i Sverige. Operatrisen är inte så kunnig inom området och mättnar ganska fort så hon hade hellre hört några fler operaarior och gärna då några koloraturbemängda saker men de kan ju ha funnits i början, vilken Operatrisen tyvärr missade.