Friskytten på Folkoperan
Sing-along
Man kommer också att kunna se Orionteaterns version av Così fan tutte i Vitabergsparken den 7 och 8 augusti.
Folkoperan framöver
Glitter and be Gay
I sommar, under årets Pride-vecka, kommer Folkoperan att tillsammans med föreningen OperaBögarna (som firar tioårsjubileum) ge en galakonsert till förmån för HIV-positiva. Med medverkande som bl.a. Emma Vetter, Kerstin Avemo, Annalena persson och Ulrika Tenstam kan Operatrisen bara beklaga att hon förmodligen kommer att vara långt från Stockholm just då. Och med det dubbeltydiga namnet "Glitter and be Gay" kan man ju dessutom hoppas att Kerstin Avemo sjunger denna aria ur Bernsteins Candide.
Mer Xerxes
Ännu en recension, Per Feltzin berömmer mest men har också med några av de invändningar som Gunilla Brodrej gör till huvudsak (och gjorde även förra året, om Operatrisen minns rätt) -- detta med elevföreställningar på Drottningholm.
Karolina Blixt (Xerxes) är den som omnämns särskilt i samtliga recensioner, ibland som något bättre än de övriga, ibland som lysande. Detta tog man fasta på i en artikel i gårdagens DN, som sedan kommenterades av Gunilla Brodrej. Operatrisen förstår Brodrejs invändningar, "sensationell debut" är kanske att ta i, men faktum är, att i recensionerna av Ödets lotter på Vadstena-akademien förrförra sommaren var det Karolina Blixt som fick all extra uppmärksamhet. Och hon är bra, mycket bra. Operatrisen har både sett och hört henne och hon är "bäst i klassen" men hon är mer än så, hon är betydligt mer färdig som sångerska och skådespelare än vad som är vanligt med avgångselever på Operahögskolan och faktiskt bättre än flera som arbetat professionellt i ett antal år.
Samma Xerxes?
Sista Resan
Rossinis Resan till Reims är en förvuxen enaktare vars första del inte har så mycket till handling (utöver lite kärlek och svartsjuka) och vars andra del är en kavalkad av "nationalistiskt inspirerade" uppvisningsnummer. SvD:s recensent liknade detta vid Eurovision Song Contest och det ligger det en hel del i. En grupp människor på ett hotell bestämmer sig för att åka till en kröning men det finns inga vagnar och i stället får man hylla kungen där man befinner sig. I Operavox version, som tappat bestämningen "till Reims", rör det sig om en dokusåpa med en osympatisk producent, en sprudlande programledare och ett antal deltagare på jakt efter ära, berömmelse, pengar och kärlek -- eller helt enkelt ett annat liv än det gamla vanliga.
Det hela inleds redan i foajén med skäll på produktionsteamet och att deltagarna anländer och väl inne i salongen får publiken instruktioner vad gäller applåder och annat, precis som vid TV-inspelningar. Illusionen fungerar sådär -- några av de grepp som ska vara nya har Operatrisen redan varit med om ett par gånger och nyhetens behag har dämpats. Applåderandet leds dock mycket rutinerat av en av körmedlemmarna.
Bortsett från att Operatrisen inte känner sig som i en inspelningsstudio, fungerar omarbetningen oväntat väl. Regissören Märit Bergvall har utnyttjat schablonerna fiffigt och även på ett ställe lyckats vända Rossinis evinnerliga upprepande till sin fördel: programledaren får göra omtagning på omtagning vid inspelning av sin aria. Några strykningar skulle dock ha varit på sin plats i några av de längre numren.
Operatrisen uppskattar Rossini men tycker att hans musik är som bäst när den är fartfylld, sprudlande och närmast överdrivet koloraturbemängd och det är naturligt att det är dessa avsnitt hon uppskattar mest också i denna föreställning, även om det är si och så med balansen i de större ensemblerna; alla sjunger så starkt som möjligt och röststyrkan (liksom nivån rent vokalt) varierar kraftigt i ensemblen.
Rollerna är ganska skarpa karikatyrer (exempelvis demonproducent, hunsad fotograf, bimbo, frusökande bonde, oense äkta par, deppig sångerska) och de flesta av de medverkande gör dem bra, även om ett par av dem förblir lite bleka och anonyma, särskilt som kontrast till de andra. En som dock lyckas bra i det lilla är produktionens allt-i-allo som bara måste få meddela publiken att det är hon, hon och ingen annan, som ser till så att det hela flyter (vilket det mestadels inte gör).
Som helhet är det bra, om än kanske lite långt, och Operatrisen går därifrån lätt förvånad: hennes ursprungliga invändningar kom faktiskt på skam. Faktum är, att detta var en betydligt roligare resa än Rossinis ursprungliga.
Dancer in the Dark blir opera
Lars von Triers film Dancer in the Dark ska bli opera. Det är Det Kongelige Teater i Köpenhamn som har beställt verket av Poul Ruders, som tidigare skrivit bl.a. Tjaenerindens fortaelling (baserad på en roman av Margaret Atwood).
Operan kommer att ha premiär säsongen 2010/11 och huvudrollen Selma (Björks roll) kommer att sjungas av den svenska sopranen Ylva Kihlberg,som tillhör den fasta ensemblen på Det Kongelige Teater.
Bröllop på Värmlandsoperan
Stemme som Tosca i Stockholm?
Reklam
En liten fågel kvittrade i Operatrisens öra att det finns biljetter kvar till Operavox sista föreställningar av Resan. Ikväll, fredag kväll och lördag eftermiddag. För recensioner, se detta inlägg.
Sommaren på Drottningholm
En artikel inför sommaren med nye konstnärlige ledaren Mark Tatlow. Operatrisen uppskattar samarbetet med Operahögskolan men undrar samtidigt om det inte skulle vara bättre med en blandad ensemble; biljettpriserna är desamma som för uppsättningarna med välrenommerade sångare och vore det inte lärorikt också för studenterna att få arbeta med sångare som redan behärskar barockstilen? Samtidigt bör ju de interna provsjungningarna borga för en jämnare nivå på de medverkande än det kanske varit tidigare.
Sì och så
Così fan tutte är en problematisk opera med knepigt slut och sensmoral. Kvinnor är enormt lättlurade och lätta på foten, män är elaka kräk som gör allt för att lura dem. Och hur ska man hantera att alla utklädnader fungerar så bra, om man nu inte gör riktig buskis av det, alternativt något ironiskt där Fiordiligi och Dorabella är betydligt mer medvetna om vad som faktiskt sker? Men hur gör man då med texten? Och musiken som är för vacker för att bara få vara yta och kuliss, ska Fiordiligi bara spela sina starka känslor? Operatrisen vet varken ut eller in.
I den här uppsättningen är det i alla fall den erotiska aspekten som betonas men det är en mycket skämtsam erotik. Flickorna måste fläkta sina blossande underliv medelst ihärdigt kjolviftande när de sjunger om sina underbara pojkvänner och sedan är det ett par trosor (rejäla, vita, bomull) som Guglielmo har som trofé att visa Ferrando. Och kören får bilda par (för den politiska korrekthetens skull (?) även samkönade sådana) som ägnar sig åt varandra i upplysta tält.
Nåväl. Männens entré bör tilltala dem som anser att Peter Mattei är operagudens gåva till kvinnorna -- från att vara iklädda badlakan byter de om till frack inför bröllopet. Och Mattei som Guglielmo vinner över Degerfeldt som Ferrando, såväl vokalt som i fysik, om nu någon undrar. Det är han som är stjärnan, tillsammans med Maria Fontosh (Fiordiligi), enligt alla recensenter samt i publikrespons. Operatrisen vill dock slå ett slag för Susanne Vegh som Dorabella. Dorabella är inte en bravurroll utan en sekundant och motpol till Fiordiligi, vilket gör att det inte är så lätt att ta andan ur någon publik. Det gör inte heller Vegh men hon sjunger väl och vackert och hon är verkligen närvarande på scen och i sin roll. Fontosh, däremot, imponerar i de svåra ariorna men slarvar samtidigt på några ställen, vilket skämmer helhetsintrycket och det känns också som om hon måste fokusera mer på sångtekniken än tidigare när Operatrisen sett henne och varit odelat positiv i sitt omdöme.
Peter Mattei glänser som sagt vokalt och även sceniskt. Det ser ut som om han har väldigt roligt i sitt rollspel och utklädnaden förändrar verkligen hans utseende, faktum är, att hippieutstyrseln är den bästa Operatrisen sett vad gäller att förändra utseendet hos männen; att den sedan är groteskt ful kanske man får lov att acceptera. Jonas Degerfeldt gör sin Ferrando bra men blir ändå lite blek vid Matteis sida.
Gunnar Lundberg som Don Alfonso är svår att få något grepp om, man förväntar sig något mer av den som sätter i gång och styr skeendet. Hilde Leidland är på något sätt en typisk Despina men hon hörs bitvis väldigt dåligt över orkestern, det är främst när hon kommer upp till passagiot det glimmar till rent vokalt.
Som helhet är Operatrisen lite besviken, samtidigt som hon har resignerat en aning vad gäller denna opera. Och att Maria Fontosh inte levde upp till hennes (kanske alltför) höga förväntningar spär på det hela. Nåväl, det är bitvis underhållande och Mozart är alltid Mozart.
En dag med Malena
Professor på vift
67 + 40 = Stockholm
Den tvååriga utbildningen avslutar varje termin med större produktioner, vilka de senaste åren spelats på Rosenlundsteatern. Så också i vår. Då kan man under åtta kvällar avnjuta delar av Verdis Maskeradbalen och Gounods Faust samt hela (?) Brittens En midsommarnattsdröm. Eftersom det rör sig om en förberedande utbildning kan nivån på de medverkande variera kraftigt men samtidigt är det en möjlighet att få se den allra första början av en kommande sångarkarriär.
Regi: Peter Luckhaus
Maskeradbalen
Regi: Eva Haglund
20, 21, 23 och 24 maj kl. 19.00
En midsommarnattsdröm
Regi: Patrik Bergner och Clara Nylén
30 och 31 maj, 2 och 3 juni kl. 19.00
Ingen framförhållning
Framförhållning
Enlivider
Schlagernostalgi (med operaanknytning)
Birgit Nilsson får en liten "gata"
Birgit Nilsson har fått en egen liten "gata" i Stockholm; den östra allén i Kungsträdgården heter sedan igår Birgit Nilssons allé (den västra heter sedan tidigare Jussi Björlings allé). Operatrisen beklagar att hon inte visste om detta, då namnet invigdes med Wagnersång av Emma Vetter.
Recensionsmåndag
Dessa recensioner har Operatrisen hittat efter lördagens två operapremiärer.
Mozarts Così fan tutte på Operan: SvD (bra), DN (mycket bra), Expressen (nja), Aftonbladet (bra), UNT (nja), Sveriges Radio Kulturnytt (tja), TeaterStockholm (hurra)
Dessutom artikel i SvD.
Rossinis Resan med Operavox: DN (bra), Expressen (tja), TeaterStockholm (hurra), SvD (bra), Aftonbladet (nja)
Maria Fontosh som Violetta
Operatrisen har nödtorftigt hastat sig igenom programmet för det kommande spelåret på Operan. Det mest spännande (förutom slutförandet av Ringen i och med Götterdämmerung, naturligtvis) får nog sägas vara Maria Fontosh som Violetta i La traviata. I september är det dags. (Men först ska Operatrisen se henne i Così fan tutte.)
Lördagsval
På lördag har Operans Così fan tutte premiär -- liksom Operavox Resan. Och man måste kanske inte välja, eftersom den förra börjar kl. 19.30 och den senare 16.00. Operatrisen tänker dock gå på fest i stället.
Cosí fan tutte har något av ett dreamteam i huvudrollerna -- Maria Fontosh, Peter Mattei, Susann Vegh och Jonas Degerfeldt. Musiken är härlig men storyn ganska unken -- Operatrisen undrar hur de kommer att lösa slutet den här gången.
Resan är en upphottad (till oigenkännslighet omarbetad) version av Rossinis Il viaggio a Reims. I stället för en uppskjuten resa till en kröning rör det sig denna gång om en dokusåpa.