Att sjunga in i det sista
Xerxes på Kungliga Operan
I orkesterdiket ser det däremot inte alls ut som vanligt. Två cembali flankeras av en liten skara musiker, dels ordinarie hovkapellister, dels några barockspecialister med tidens särskilda instrument. Det ser lite futtigt ut men låter desto bättre, och riktigt mycket med, om nu någon skulle undra.
Ridån går upp och stumfilmstexter berättar förhistorien i mycket korta drag och detta är mest förvirrande - texterna som sådana tillför inte något och stumfilmen tillhör det förgångna i det trettiotal som visualiseras på scenen. Det är en ganska enkel scenbild, en gigantisk opak fönstervägg som belyses med olika färger, i första "akten" (föreställningen ges med rejäla strykningar och med en paus) därtill en lång trappa, och sedan mindre möbler som byts ut efter miljön - hotell-lobby, spa, flygplats, tempel etc. Operatrisen får en känsla av deja vù, har hon inte sett det här flera gånger förut? Liksom de regimässiga gimmickar som strösslas ut, ungefär en per aria? Hon finner faktiskt regin rejält tröttsam med lustifikation på lustifikation utan sammanhang och då faller också en del av karaktärsteckningen. Det blir svårt att känna något särskilt för och med gestalterna på scen.
Men barockopera är barockopera och den följer sina egna lagar. Det är nog dumt att försöka göra något annat av det, såväl som betraktare som regissör men det är svårt ändå, när något som är så bra på ett plan blir så medelmåttigt på ett annat. För vokalt och musikaliskt är det utmärkt. Katarina Karnéus som Xerxes har en suverän kontroll över sin vackra röst och detta gäller faktiskt de flesta i ensemblen. Karnéus framstår dock som en aning obekväm på scen, det är något spänt och återhållet över henne, när det absolut inte skulle behöva vara det. Matilda Paulssons Arsamenes är en regimässig förlorare - det är svårt att få ihop det han gör sceniskt med det han sjunger i förhållande till Xerxes; kan han vara så framfusig? Malin Byströms Romilda är väldigt mycket "leading lady" med tjusiga kostymer och stor röst. Ailish Tynan som Atalanta har dragit det kortaste strået vad gäller kostym - hon har visserligen många klädbyten men några av dem får henne att se ut som en liten tant, vilket inte alls passar till den glittriga, obekymrade ungdom hon annars utstrålar. Faktum är, att hon har något de övriga saknar: hon ser verkligen ut att ha roligt. Det är kanske lättare med en sådan roll; hon ska intrigera och bli påkommen men ändå inte förlora ansiktet i någon högre grad, hon är på sätt och vis den här operans -ina. Dessutom kvittrar hon på som bara den.
Operatrisen gillar barockopera men efter en sådan här kväll är hon ändå mätt på Händel för ett tag. Och mätt på meningslösa förflyttningar i tiden.
Såpopera
Den nionde februari är det premiär för P2:s första dokusåpa, eller realityprogram eller såpopera eller vad man nu vill kalla det. Under ett antal veckor får man följa studenterna på Stockholm Operastudio fram mot det hägrande (del)målet: sökningarna till Operahögskolan i Stockholm. Det ska bli repetitioner, föreställningar, fester och intriger, med medverkande av kött och blod. Operatrisen hoppas att programledaren Ella Petersson, tillika gammal Operastudiostudent, tar det varligt vad gäller intrigerna och det "säljande", för det är stora drömmar, det är blod, svett och tårar och ett nålsöga som ytterst få passerar genom och det kan göra ont att misslyckas - hur ont gör det då inte att göra det inför publik*?
*Naturligtvis ska operasångare ha publik men det är på föreställningarna, inte när de blivit utestängda från en av vägarna dit.
Radionjutning
Orkestern spelade i Operatrisens öron utmärkt och vissa av sångarna utmärke sig också, medan andra kanske inte gav samma behållning. Det största plusset får Ann-Kristin Jones som sjunger fantastiskt, kanske särskilt i duetten med Cornelia (Charlotte Hellekant).
Operatrisen har inte riktigt förstått tjusningen i countertenorernas röstklang och här är de två stycken, som hon dessutom inte alltid lyckades skilja mellan. Vid några tillfällen tycktes det dock som om William Towers (Julius Caesar) hade svårt att hänga med i koloratursvängarna.
Cleopatra, som sjunger ett par av Operatrisens absoluta favoritarior, sjöngs av stjärnskottet Ida Falk Winland och resultatet var en aning ojämnt - fantastiska höjdtoner ibland och obalanserade diton ibland, fantasifulla och vackra utsmyckningar omväxlade med något smaklösa etc. Men den största invändningen är kanske att Operatrisen inte tycker att hon helt lyckas fylla de långsamma partierna av sina arior; det är något som fattas i känsla och närvaro, medan fyrverkerierna blixtrar som de ska.
Babben Larsson som FFJ
I vår kan man se Babben Larsson som Florence i musikalen Obesvarad kärlek, som handlar om sångerskans liv. Tyvärr tror Operatrisen att det är svårt att efterlikna FFJ - she was one of a kind och risken är att det blir för mycket förlöjligande.
Nej, nu ska Operatrisen ut på Youtube och skaffa sig en liten dos själfull orytmisk falsksång.
Operagris
Den som hade tid att se på TV
Och Operatrisen som trodde att hon var död...
Sommaropera galore
Odysseus återkomst på Drottningholms slottsteater: DN, SvD, Expressen
Salome på Confidencen: DN, SvD, Expressen
Tosca på Opera på Skäret: SvD, Expressen
L'opera seria, Fäviken på Drottningholm: SvD
Carmen på Valdemarsviksoperan: SvD, Expressen
Operatrippel (+1) i dagens DN
Konsuln och Magnus Gabriel recenserade
En annan sommaropera är uruppförandet av Börtz Magnus Gabriel på Läckö slött. Recension: Expressen
Båda i samma recension, Aftonbladet
Recensioner av Here be opera!
Tosca i Uppsala
SvD, Expressen, Unt
Askungenrecensioner
DN, Expressen, Aftonbladet, SvD
Svenska Sopranos
Nu har serien i alla fall fått en tjusigare hemsida.