Operahögskolans uppspel på Operan
Operatrisen hittar saker i arkivet:
I lördags gick Operahögskolans årliga uppspel på Operan av stapeln, denna gång med undertiteln "My Way" och det var också den slagdängan som avslutade det hela - om än med den textmässiga ändringen "I'll do it my way" för att betona det här inte rörde sig om ett slut utan en början.
Detta uppspel är alltid lite knepigt, eftersom repertoaren väljs efter vad Operan haft på repertoaren på sistone och de ofta ganska dramatiska verken är inte alltid så lämpliga för de lyriska röster många av eleverna fortfarande har, som Birgitta Svendén skriver i programmet. De senaste åren har det rört sig om kortare scener som avslutats med stor applåd och viss omdukning på scenen, ett par gånger har också samma scen återanvänts, såväl regi- som kostymmässigt. Denna gång har dock regin blivit en annan, scenerna binds ihop av ett drömspelsartat koncept med matchande scenografi och helhetskänslan är betydligt bättre, samtidigt som det som ter sig enerverande redan från början återkommer om och om igen.
För att hjälpa de inte så orkestervana studenterna används endast den främre delen av scenen och många av scenerna är lagda så att de får sjunga rakt ut mot publiken. Trots detta har somliga svårt att bära ut över orkestern, även när den spelar ganska svagt. Detta är förmodligen en vane- och träningsfråga; förmodligen är det viss skillnad mellan hur det hörs ut i en under repetition nästan tom along och den vid föreställningen fullsatta.
Första akten är vigd åt Mozarts Così fan tutte, där fästmännen klätt ut sig till blinda. Det börjar någotsånär realistiskt men vartefter kommer liemannen på en kärra, Ferrando hamnar i en rullstol med dubbla droppflaskor och Operatrisen vet varken ut eller in. Det är nog tur att det inte finns textmaskin så att man inte blir skriven på näsan vad som egentligen sägs, för då ter sig vissa saker verkligen obegripliga. Det rör sig om en komedi men Operatrisen önskar mer djup i den, även om början av Fiordligis aria "Per pietà" är både allvarlig och vacker.
I andra akten går man från Tjajkovskijs Eugen Onegin till Puccinis Tosca via Stravinskijs Näktergalen och en utflykt till "Swing it, magistern".
Föreställningens höjdpunkt är slutscenen ur Tosca. Mira Åkerman Pyne har en imponerande röst, även om Operatrisen tycker att den låter lite instängd. Ulric Björklund har en för lyrisk röst för att egentligen sjunga Cavaradossi men han sjunger intelligent och vackert, vilket fungerer i detta sammanhang. Plötsligt är det på allvar, på riktigt och det är först här Operatrisen blir berörd. Och bilden när Tosca svävar upp mot Operans scentak är befriande, även om det är synd att förberedelsen syns så väl.
Och sedan blir det "My way" och det är roligt men inte helt lyckat, eftersom personerna med bäst operaröster inte alls klarar övergången till populärmusik och mikrofon, medan somliga visar sig - äntligen - låta riktigt bra.
I lördags gick Operahögskolans årliga uppspel på Operan av stapeln, denna gång med undertiteln "My Way" och det var också den slagdängan som avslutade det hela - om än med den textmässiga ändringen "I'll do it my way" för att betona det här inte rörde sig om ett slut utan en början.
Detta uppspel är alltid lite knepigt, eftersom repertoaren väljs efter vad Operan haft på repertoaren på sistone och de ofta ganska dramatiska verken är inte alltid så lämpliga för de lyriska röster många av eleverna fortfarande har, som Birgitta Svendén skriver i programmet. De senaste åren har det rört sig om kortare scener som avslutats med stor applåd och viss omdukning på scenen, ett par gånger har också samma scen återanvänts, såväl regi- som kostymmässigt. Denna gång har dock regin blivit en annan, scenerna binds ihop av ett drömspelsartat koncept med matchande scenografi och helhetskänslan är betydligt bättre, samtidigt som det som ter sig enerverande redan från början återkommer om och om igen.
För att hjälpa de inte så orkestervana studenterna används endast den främre delen av scenen och många av scenerna är lagda så att de får sjunga rakt ut mot publiken. Trots detta har somliga svårt att bära ut över orkestern, även när den spelar ganska svagt. Detta är förmodligen en vane- och träningsfråga; förmodligen är det viss skillnad mellan hur det hörs ut i en under repetition nästan tom along och den vid föreställningen fullsatta.
Första akten är vigd åt Mozarts Così fan tutte, där fästmännen klätt ut sig till blinda. Det börjar någotsånär realistiskt men vartefter kommer liemannen på en kärra, Ferrando hamnar i en rullstol med dubbla droppflaskor och Operatrisen vet varken ut eller in. Det är nog tur att det inte finns textmaskin så att man inte blir skriven på näsan vad som egentligen sägs, för då ter sig vissa saker verkligen obegripliga. Det rör sig om en komedi men Operatrisen önskar mer djup i den, även om början av Fiordligis aria "Per pietà" är både allvarlig och vacker.
I andra akten går man från Tjajkovskijs Eugen Onegin till Puccinis Tosca via Stravinskijs Näktergalen och en utflykt till "Swing it, magistern".
Föreställningens höjdpunkt är slutscenen ur Tosca. Mira Åkerman Pyne har en imponerande röst, även om Operatrisen tycker att den låter lite instängd. Ulric Björklund har en för lyrisk röst för att egentligen sjunga Cavaradossi men han sjunger intelligent och vackert, vilket fungerer i detta sammanhang. Plötsligt är det på allvar, på riktigt och det är först här Operatrisen blir berörd. Och bilden när Tosca svävar upp mot Operans scentak är befriande, även om det är synd att förberedelsen syns så väl.
Och sedan blir det "My way" och det är roligt men inte helt lyckat, eftersom personerna med bäst operaröster inte alls klarar övergången till populärmusik och mikrofon, medan somliga visar sig - äntligen - låta riktigt bra.
Kommentarer
Trackback
