Rosenkavaljeren på Kungliga Operan
Operatrisen såg nyligen Kungliga Operans äldsta uppsättning för andra eller tredje gången och konstaterar att den är betydligt bättre än många färskare diton. Det kan ha att göra med hennes förkärlek för historiska miljöer; det kan också vara så att den är riktigt bra.
Det är en ganska lång opera men det är inte förrän i tredje akten detta börjar kännas, dessförinnan är tempot högt och handlingen medryckande.
Ouvertyren sägs vara en illustration av Fältmarskalkinnans och Octavians kärleksnatt där man också ska kunna höra orgasmerna; märkligt då, att när ridån går upp är de så kyskt påklädda, om än i nattkläder... Nåväl, Operatrisen önskar sig inte nakna sångare men kanske lite mer oordning? Fältmarskalkinnans sovrum är i alla fall en 1700-talsdröm i guld, bolster och snirkligheter, liksom Sophies hem är en anslående syn med sina vita marmortrappor och kostymerna är praktfulla och eleganta.
Hillevi Martinpelto är både magnifik och känslig som Fältmarskalkinnan, även om hon någon gång ter sig en aning för "tantig" för Operatrisens smak - Fältmarskalkinnans sorg är ju att hon börjar bli gammal, men hon är bara lite drygt 30, såvitt Operatrisen kan minnas.
Matilda Paulsson som Octavian är något ojämn - ibland låter hon väldigt bra, ibland hörs hon knappt, kanske lite beroende på var hon står på scenen. Däremot undrar Operatrisen lite över hennes kroppsspråk - det har varit likartat i samtliga roller Operatrisen sett henne i och nu undrar Operatrisen om hon helt enkelt inte kan gå på något annat sätt, eller om alla regissörer/regiassistenter ropar efter hennes kantiga, styltiga gång.
Ailish Tynan (Sophie) förvånar Operatrisen med att inte alls ha någon särskilt vacker röst, samtidigt som hon kan sväva på höjdtonerna till synes utan större ansträngning. Hennes scensminkning är inte heller tll hennes fördel, utan gör henne faktiskt ganska ful (hon ser bra ut på recital/portfoliofoton), vilket gör att Operatrisen har svårt att trollbindas likt Octavian, vilket är vad hon vill när hon ser denna opera.
Ketil Hugaas fungerar mycket bra som Baron Ochs, den liderlige drummeln som vägrar "antechambrera" och som är den stora förloraren i denna komedi med mörk botten.
Förra gången Operatrisen såg denna uppsättning sjöngs Octavian av Marianne Eklöf. Dennagång sjunger hon intriganten Annina och det är förunderligt hur hon kan få allt fokus under den ganska röriga levéscenen i första akten. Hon är överallt och Operatrisen vill bara se mer av henne.
Uppdaterat: Operatrisen har ändrat i denna text efter en kommentar. Hon var onödigt elak och borde ha förtydligat att detta gällde rollutseendet.
Det är en ganska lång opera men det är inte förrän i tredje akten detta börjar kännas, dessförinnan är tempot högt och handlingen medryckande.
Ouvertyren sägs vara en illustration av Fältmarskalkinnans och Octavians kärleksnatt där man också ska kunna höra orgasmerna; märkligt då, att när ridån går upp är de så kyskt påklädda, om än i nattkläder... Nåväl, Operatrisen önskar sig inte nakna sångare men kanske lite mer oordning? Fältmarskalkinnans sovrum är i alla fall en 1700-talsdröm i guld, bolster och snirkligheter, liksom Sophies hem är en anslående syn med sina vita marmortrappor och kostymerna är praktfulla och eleganta.
Hillevi Martinpelto är både magnifik och känslig som Fältmarskalkinnan, även om hon någon gång ter sig en aning för "tantig" för Operatrisens smak - Fältmarskalkinnans sorg är ju att hon börjar bli gammal, men hon är bara lite drygt 30, såvitt Operatrisen kan minnas.
Matilda Paulsson som Octavian är något ojämn - ibland låter hon väldigt bra, ibland hörs hon knappt, kanske lite beroende på var hon står på scenen. Däremot undrar Operatrisen lite över hennes kroppsspråk - det har varit likartat i samtliga roller Operatrisen sett henne i och nu undrar Operatrisen om hon helt enkelt inte kan gå på något annat sätt, eller om alla regissörer/regiassistenter ropar efter hennes kantiga, styltiga gång.
Ailish Tynan (Sophie) förvånar Operatrisen med att inte alls ha någon särskilt vacker röst, samtidigt som hon kan sväva på höjdtonerna till synes utan större ansträngning. Hennes scensminkning är inte heller tll hennes fördel, utan gör henne faktiskt ganska ful (hon ser bra ut på recital/portfoliofoton), vilket gör att Operatrisen har svårt att trollbindas likt Octavian, vilket är vad hon vill när hon ser denna opera.
Ketil Hugaas fungerar mycket bra som Baron Ochs, den liderlige drummeln som vägrar "antechambrera" och som är den stora förloraren i denna komedi med mörk botten.
Förra gången Operatrisen såg denna uppsättning sjöngs Octavian av Marianne Eklöf. Dennagång sjunger hon intriganten Annina och det är förunderligt hur hon kan få allt fokus under den ganska röriga levéscenen i första akten. Hon är överallt och Operatrisen vill bara se mer av henne.
Uppdaterat: Operatrisen har ändrat i denna text efter en kommentar. Hon var onödigt elak och borde ha förtydligat att detta gällde rollutseendet.
Kommentarer
Postat av: Carl S
Snacka om unken text! Att skriva om en namngiven, ung operasångerska att "hon inte är det minsta vacker till utseendet, nej faktiskt ganska ful" är så infamt elakt att man häpnar.
Trackback
