Così fan tutte, gästspel av Orionteatern på Parkteatern
Operatrisen fick ännu en chans efter ett antal missade föreställningar på Orionteatern och det är hon glad för. Ljum sommarkväll och fantastisk musik bland grönskande träd. För ja, Mozarts musik är bra och den inspelning som används är faktiskt mycket bra, även om Operatrisen har några invändningar vad gäller tempi men det är irrelevant.
Själva föreställningen då? Det börjar bra med en till oigenkännlighet förklädd Despina som sköter en mycket primitiv "textmaskin" under den inledande vadslagningen (ouvertyren är förflyttad till andra akten). Alla förstår vad det går ut på, alla har roligt. Och det fortsätter med att alla har roligt, för skådespelarnas rörelser begränsas inte av att de sjunger (oavsett hur man ser på saken, det är omöjligt att under en längre stund hoppa jämfota och sjunga bra samtidigt), vilket ger stora möjligheter till fart, fläkt och komik. Det klättras och klängs, det stås staty som sedan välts och släpas bort (Come scoglio) och dessutom får publiken se en spritt språngande naken Ferrando som försöker beveka en påbyltad Fiordiligi. De sexuella anspelningarna är oförblommerade och på gränsen till alltför påträngande; första aktens final är en veritabel orgie där alla försöker tillfredsställa sig men inte med varandra utan snarare med allsköns föremål ur scenografin och rekvisitan.
Ibland mimar aktörerna med i sången men oftast inte, oftast får den fungera som en blandning av tankar, känslor och utrop men ibland mest som något att röra sig till. Att det verkar som om vem som "är" Fiordiligi respektive Dorabella växlar förvirrar Operatrisen en aning men samtidigt spelar det inte någon roll. Det här är inte opera, det är en dans-, mim- och showföreställning till operamusik. De friheter Lars Rudolfsson tagit sig är stora; mycket är struket, ouvertyren ligger som sagt i andra akten och till applådtacket är det Fiordligis aria Per pietà som spelas.
Det intressanta är egentligen vad som uppstår när man går emot musiken; när den förtröstansfulla Soave sia il vento i stället är helt uppgiven från flickornas sida. Fiordiligi (?) försöker ta livet av sig på allehanda sätt och måste hindras av Don Alfonso, medan Dorabella (?) långsamt promenerar av scenen och måste hämtas tillbaka igen och igen.
Och det är i ånger och hopplöshet det hela tycks sluta. "Förlåt mig" vädjar inspelningens Fiordiligi och flickorna vänder sina f.d. pojkvänner ryggen. Ingen glättig slutkläm här inte.
