L'Orfeo på Drottningholm
En mycket varm sommarkväll gick Operatrisen och såg Monteverdis L?Orfeo på Drottningholms Slottsteater. Denna opera räknas som en av de allra första och Operatrisen måste erkänna att om hon sett den då det begav sig hade hon nog tänkt att "opera, nja, det är nog inget för mig". Det är inte så att Operatrisen inte uppskattar tidig musik, det gör hon, men det här är för mycket, för statiskt, för... segt.
Kanhända är det värmen, kanhända är det Operatrisens endast rudimentära kunskaper i italienska språket, men svårt att följa med har hon, om det nu är något mer att följa med i än den klassiska Orfeusmyten, och svårt att upprätthålla intresset och engagemanget.
Det är vackra tablåer men Operatrisen känner inte något. Det är bilder av sorg men inget på riktigt. Är det för att spelstilen ska anknyta mer till den ursprungliga, eller är tanken att det avskalade, rena, ska leda längre? Samtidigt är det mycket tydligt att allt är genomtänkt och väl avvägt; grupperingen av människor är välbalanserad, liksom sången. Samtliga sångare såväl sjunger som agerar bra men det försvinner ändå i en anonymitet, där Orfeus (Rickard Söderberg) är den enda som verkligen sticker ut, kanhända förstärkt av att de övriga växlar mellan solistiska och körbetonade insatser.
Operatrisen önskar att hon kunnat instämma med andra hon hörde på väg från teatern: "vilken fantastisk föreställning" men tyvärr, det får bli "vilken fantastisk föreställning... för någon annan".
P2 direktsänder föreställningen nu på lördag kväll kl. 19.30 och har dessutom ett Orfeustema den här veckan.
