Operatrisen

Häromkvällen tittade Operatrisen på Charlotte Engelkes föreställning Miss Very Wagner på TV. Operatrisen är inte någon wagnerian och har ett lite blandat förhållande till hans verk. Kanhända har hon aldrig avsatt den tid som faktiskt krävs för att ta sig ned en bit genom lagren. Ringen uppskattar hon dock mycket.

Nåväl. I denna TV-version snabbspolas vissa delar av föreställningen och Operatrisen saknar lite av sammanhanget och mycket av stämningen som måste ha funnits på teatern. I TV blir det förmodligen lättare att se och höra bristerna än förtjänsterna, även om Operatrisen sitter fascinerad stora delar av tiden. Men det är ojämnt. En del av skämten faller platt till marken och får Operatrisen att längta efter Anna Russel, vars tjugominutersgenomgång av Ringen saknar motstycke. Och även om det av många ses som en rolig föreställning ser Operatrisen också något mycket sorgligt.

Den röda tråden är "how a good soprano behaves" och exemplen är Senta, Elsa Isolde och Brünnhilde. Kommentarerna är bitska med feministisk infallsvinkel men identifikationen är samtidigt total. Kvinnan som vill vara tillags men ändå absolut inte. Kvinnan vars drömmar krossas. Kvinnan som går under på ett eller annat sätt. Analysen är ganska grund men bitvis träffande och visuellt är det vackert men sångligt är det värre. Wagner kräver mycket av sina sopraner och Engelkes gör vad hon kan för att hennes sång inte ska jämföras med en Wagnersoprans men det blir knepigt. I alla fall när Isoldes Kärleksdöd med Birgit Nilsson (?) spelas i bakgrunden. Då längtar Operatrisen efter originalet.

Men den där sorgen håller ändå fast Operatrisen, som blir berörd. Och ångrar att hon inte kom iväg till teatern.